Dom kallar mej överlevare.

Ja, det är så dom benämner mej. Jag är inte ett offer, utan en överlevare.
Och jag gillar att höra det där ordet - överlevare.
Hela tiden, alla dessa år, har jag tänk på mej själv som ett offer. Tänkt på mej själv som någon som är ett offer men samtidigt vägrar vara just det.
Nu har jag förstått hur det egentligen är: man kommer aldrig ifrån den man är, den man var, den man så småningom blir.

Jag är ett offer.
Första gången jag egentligen tog orden i munnen var nog vid ett läkarbesök för cirka 2 år sedan.
Jag bad läkaren att säga till innan han skulle röra vid mej, röra vid mitt ansikte. Jag sa "jag vill att du säger till innan du tar i mej, jag är ett gammalt våldtäktsoffer, och min försvarsinstinkt är stark."
Läkaren lyssnade inte.
Jag minns att det var en dubbelsidig känsla, å ena sidan hade jag uttalat ordet, å andra sidan verkade det inte som om det gav honom någon anledning till hänsyn, men jag hade endå klarat av att uttala det.
- Nu kallar jag mej överlevare. Om än att jag själv inte högt uttalat det ordet om mej själv, ännu.
Men det är vad jag är, för jag överlevde.

Jag var 14 år. Jag var ett bara ett barn.
Vilsen, rädd och i en djup depression. Jag var så långt nere i djupet att jag inte kunde komma så mycket längre ner utan att helt enkelt avsluta mitt liv.
En kväll satte jag mej vid datorn och loggade in på en chatt. Det är mitt livs stora misstag, att jag just den dagen, just i det tillståndet, loggade in på en chatt och sökte efter någon att prata med.
Han hittade mej direkt.

Nu, sju år senare, har jag just anmält honom för vad han gjorde mot mej.
Det är sju år sedan mardrömmen utspelade sej, men det känns ofta som om det vore igår.
Men jag lyckades överleva, och det är någonting jag idag är stolt över. Ibland blir jag dock osäker på om jag kan överleva mina egna tankar kring det som hände, för dom spretar åt alla håll.
Jag beskyller mej själv, förlåter mej själv, anklagar mej själv etc, om vart annat. Det tar på krafterna.
Jag är inget offer, om än att det är just det jag är. Man blir inte klok på det. Jag blir inte klok på det.
Jag är en överlevare, med allt vad det innebär.

Crooked är född.

Jag vet egentligen inte vad jag sysslar med just nu. En blogg. Det här är bland det sista jag egentligen skulle göra - men saker förändras. Livet och ens behov förändras.
Helt plötsligt står man där, mitt i kaoset, och känner sej som den ensammaste människan på jorden. Där är jag nu.
Så jag tänkte att jag skulle prova detta. Att vara anonym, utan varken ansikte eller namn, bara mina tankar - mina ord. Kunna få en plats där jag kan skriva ner mitt kaos, berätta om mina krig och demoner. Sådana finns det nämligen gott om.

Jag satt länge och funderade vad jag skulle använda som namn här. Efter mycket om och men blev det Crooked.
"A crooked tree can never learn to grow straight". Ett krokigt träd kan aldrig lära sej att växa rakt.
- Vad sjutton betyder det egentligen?
Men allt faller faktiskt på plats. Jag är Crooked. Jag går igenom livet böjd. Det är ingenting jag vill och jag kämpar emot så mycket jag kan, men likförbannat...

När jag var yngre drogs det på min lott att gå igenom några, för mej, väldigt jobbiga år. Allt det som hände, allt det som jag försökt förtränga och slängt åt sidan, alla hemligheter, dom samlades som tyngder på mina axlar. Sakta men säkert så drogs jag mot marken. Ryggen öm och sliten. Krokig och böjd.

Det här är min kamp. Det här är mitt krig.
Det här är mina försök att resa mej upp, sträcka på ryggen och kanske, efter alla dessa år, kunna gå vidare - med huvudet högt.