December, december.

Ett år. Det har gått ett år, nu i natt. Ett helt år.

Fortfarande de cerisa trosorna i min byrålåda. Fortfarande den trasiga linningen där trådarna gav upp. Fortfarande finns dom kvar. Kanske för att jag inte kan slänga mitt bevis till mej själv. Inte ännu. Mitt bevis när jag tvivlar på mej själv. Han slet hårt. Jag minns det, men det är så lätt att snubbla i minnen. Kanske måste jag ha hjälp med att gå dom där stegen till soprummet. Kanske klarar jag det snart.

Snart tio år. Om några dagar ett decennium.

Fortfarande de brev han skrev inlåsta i skåpet. Fortfarande bilderna han tog, där bakom metalldörren tillsammans med breven. Fortfarande finns dom kvar.

En hjälp när jag snubblar i minnen.

Kanske kan jag aldrig slänga just hans brev. Minnena är så suddiga, fragmenten så spridda.

Kanske klarar jag det någon gång i framtiden.

Men annars lever jag. Jag tror att jag lever som jag vill leva.

Det där med relationer.

En distansrelation. Det är vad jag har till min kropp. Jag känner smärta, jag känner beröring, men det har inte alltid, och är fortfarande inte alltid, helt självklart att det är min kropp det handlar om. Som om det kanske inte fanns en kropp kopplad till mitt huvud, som om det kanske inte fanns en kropp kopplad till mitt rörelsemönster.

Jag gjorde en ny tatuering för några dagar sedan. I hela processen med att få fram rätt design och så vidare så blev jag ständigt påmind över min förhållning till min kropp. Till min hud, till mitt kött. Hur jag ibland kan rycka på axlarna och tänka att det inte gör någonting om det inte blir rätt. Det är ju bara min kropp. Den där kroppen som jag sålde Honom. Som Han tog.

Det är ju bara ett permanent märke på min kropp. Axelryckning.

Hela det förhållningssättet stämmer inte alls överens med mej. Jag är inte sådan. Jag är petig, jag vill ha saker så perfekta jag kan. Kan stå och grubbla i en evighet och testa 3 olika höjder när jag ska sätta upp en tavla. Sådan är jag. Jag är ingen axelryckning.

Hela månaden har jag jobbat med att sluta med det där. Med att inte ta min kropp på allvar, att inte se den som min – min alldeles egna kropp, den enda kropp jag någonsin haft och någonsin kommer att ha.

Tatueringen blev som jag ville ha den, och jag är nöjd. Det känns lite som en liten vinst i den där eviga kampen att resa sej upp, skaka av sej dammet och gå med huvudet högre än någonsin.

Men, det är fortfarande en distansrelation. Tidigare bodde kroppen på andra sidan jordklotet. Nu bor den i grannkommunen. Närmare, men fortfarande inte nära nog. Ännu ingen samborelation.

Ännu.

Och apropå det där med relationer. Eller avsaknaden av dom.

Nej. Jag har inte vågat ta hans hand och hålla den lite för länge. Inte vågat testa om han skulle besvara en kyss. Någonstans är jag för rädd.

Hans vänskap är för viktig. Besvikelsen för stor. Känslan för farlig. Jag har många, många fler bortförklaringar på lager. Kanske inte förälskelse alls.

I helgen for vi ut för att festa tillsammans. Det har vi gjort många gånger innan. Men i helgen tänkte jag att nu, nu eller aldrig. Tänkte att jag skulle våga komma lite för nära, våga testa vad som skulle hända om våra läppar möttes. Bara våga, ni vet, sådär som alla andra människor runt omkring verkar våga.

Men, jag vågade inte. Då, eller aldrig. Otestat, ofarligt. Men fortfarande är det en sötma i att känna att jag kan tänka i dom banorna. Att jag faktiskt vill tänka i dom banorna. Att jag skulle vilja träffa någon att våga släppa nära.

Men, det kommer inte att bli honom.

Det var riktigt fint att få en kommentar.

Och det känns bra.

Jag hittar mej själv fnissande. Leendes. Möjligtvis kär.

Jag hittar mej själv tänkandes att kanske, kanske är denna person en människa som jag vill ha nära mej. Sådär farligt nära. Som jag vill berätta hemligheter för. Som jag vill skratta med. Gråta med.

Fast, jag har aldrig varit en sådan som gjort något åt saken. Brukar sällan eller aldrig ta initiativet till att försöka lista ut om det kan tänkas vara ömsesidigt. Jag brukar bara gå runt och fnissa ett par veckor för att sedan drömma om att saker kanske hade kunnat vara annorlunda. Inse att det är en förälskelse dömd att tillhöra enbart mej. Sedan komma över det, hur lång tid det nu tar. 

Otestat. Ofarligt.

Men, jag tänker det. Jag tänker att jag kanske skulle vilja släppa honom nära. Han vet inte att jag tänker det, han vet inte ens att jag ler ett stort fånigt leende när jag tänker på honom.

Kanske är jag inte kär. Kanske är det bara glädjen i att förstå att man börjar få en vän, glädjen i att få ha en så fin människa i sitt liv.

Jag skulle kunna släppa honom nära. Jag skulle vilja ha honom nära, sådär nära så att det riskerar att göra ont.

Jag hittar mej själv villig till det. Och det känns bra.

Det där med sanningar.

Ärlighet varar längst säger dom. Sanningen.

Den är svår den där sanningen, mest för att det finns så många.

Det finns sanningar som gör ont. Det finns berättelser som inte ska filtreras genom förmildrande omständigheter och en önskan om att det inte ska skrämma bort. Sådana berättelser tappar sin sanning, lakar ur den.

När berättar man, och hur? Är det för en själv, för ens egen skull, man ska berätta? Eller för världen, för att om man inte är tyst så blir det diskussioner och det kan sakta men säkert så ett frö till förändring i samhället? Ska man berätta för att personen i fråga ska kunna försöka förstå, ge en mer tid, mer omtanke?

Och om det inte händer? Hade det varit bättre att inte berätta sanningen, utan istället säga att den kraftiga inandningen berodde på att han råkade trassla in sej i en hårslinga och således luggades? Ljuga? Att det inte alls var en sekund av rädsla?

Det är lite som att hoppa ut för ett stup och hoppas på att det på marken under ligger fullt med kuddar, madrasser och studsmattor. Man tyckte ju att man såg det hela på marken när man gick förbi dagen innan och sneglade nedåt. Det kanske ligger kvar.

Jag säger oftast bara att det är riktigt riktigt viktigt att om jag inte vill längre, om jag visar att jag inte vill mer, så är det så. Mitt nej är ett nej, och det spelar ingen roll när det kommer. Jag säger det nästan alltid. Och innan jag somnar säger jag oftast att man inte får göra någonting med mej när jag sover. När jag sover, så måste jag få sova. Ifred.

Det känns alltid lika märkligt att säga det, hur många gånger jag än sagt det till personen, samma sak, så måste jag säga det igen. För att känna mej säker. Jag är som en dålig skiva som har hakat upp sej.

Sanningen är att jag behöver att det inte glöms bort. Sanningen är att jag är rädd för att det kan glömmas bort. Sanningen är att jag kan vara rädd. Riktigt rädd.

Men det kan man inte säga.

Jag hade sex med en vän för cirka ett halvår sedan. Det dök upp bilder i mitt huvud och jag ville inte längre och avbröt det hela. Bilderna och minnena satt kvar under mina ögonlock och jag fick en ångestklump i bröstet. Jag kurade ihop mej och försökte intala mej själv om att minnena var gamla, om att jag inte behövde vara rädd. Att allt var lugnt.

Han tittade på mej, såg att jag mådde dåligt och sa: Varför gör du det här mot dej själv?!

Jag har funderat mycket på det. Vad är det jag gjorde? Och var det verkligen jag som gjorde det?

Sanningen är att jag skulle ha velat svara honom att... Ja, jag vet inte. Jag vet inte vad jag skulle velat svara honom, men jag skulle ha velat svara någonting. Försvara min rätt att faktiskt få försöka hitta tillbaka till min lust, till mitt behov av närhet, till min sexualitet.

Jag låg bara tyst och försökte förstå vad han menade.

Det finns ju alltid det där märkliga med att försöka våga lita på en människa, att låta en människa man kanske inte känner utan och innan få komma så nära. Ges möjlighet att kunna göra illa, både fysiskt och psykiskt. Det är en tillitsakt som kan vara svår, i alla fall för mej. Och ju närmare människan man kommer, ju mer man lär känna och kanske till och med börjar lita på, desto farligare känns det. För ju mer man tycker om, desto hårdare tar sveket.

Sanningen är att jag nästan alltid utgår från att det kommer. Ingenting är för evigt. Sanningen är att jag kommer på mej själv med att ta avstånd när någon kommer för nära, för det känns inte värt risken. 

Det är ingenting man kan säga.

Vad kan man säga, och hur?

Jag tar tillbaka allt jag har sagt.

Jag har alltid sagt att jag inte ångrar någonting. Att om jag fick möjlighet att leva om mitt liv så hade jag gjort precis samma val, även vetandes vad som väntade. Jag satt på marken med en god vän i en främmande stad för något år sedan, och berättade att det var en bra sak – upplevelsen att vakna upp med en kniv mot halsen. Han sa att han inte kunde tro det. Jag förklarade att jag i och med den upplevelsen vet vad jag kan klara, och att det är en trygghet i sej. Jag vet att jag kan klara det mesta.

Jag har alltid sagt att jag inte ångrar någonting, för det har varit det enda sättet jag har kunnat förhålla mej till allt som hänt. Att tänka att jag blivit en person som jag aldrig skulle ha blivit utan alla dom misstag jag gjort. Att det var värt det.

Nu sitter jag uppe igen, kan inte somna. Tankarna flyger omkring, men landar i samma fråga. - Vem skulle jag ha varit?

Det har gått tio år sedan han tog kontakt med mej på den där chatten, den där sommarnatten. Tio år. Och ännu bär jag spår, tydliga spår. Vem hade jag varit? Om jag hade fått leva om mitt liv, om jag inte hade startat upp datorn den kvällen... Jag hade kanske gått klart grundskolan, jag hade kanske kommit in på något gymnasium. Jag hade kanske varit en helt annan människa, en hel sådan. Kanske hade jag flyttat från stan, kanske hade jag aldrig dragit ihop efterfesten i vintras. Kanske hade jag vaknat upp på morgonen och det första jag gjorde var att dra upp rullgardinen. En sådan människa skulle jag kanske ha kunnat vara.

Det har gått tio år sedan jag för första gången hörde hans röst. Jag minns inte längre riktigt hur den lät. Det har gått tio år, och hade jag fått chansen att leva om mitt liv så hade jag aldrig hört den.

Jag tar tillbaka allt jag har sagt.

Jag skulle göra allt annorlunda.

Om det inte har fötts ur rädsla.

Hur hård är jag? Hur mjuk? Går jag att knäcka enkelt, eller krävs det avsevärd kraft för att bryta mej itu?

Jag spelade ut min misshandlade pojkvän mot honom själv. Jag lärde mej att spela spelet.

Jag har vaknat upp ur min sömn med en kniv mot halsen, och lyckats sortera situationen, stänga in känslorna, för att sedan med ett leende säga godmorgon. Så hård blev jag, så kontrollerad.

Det fanns en tid när han berättade för mej att jag inte var värd att leva, när han uppmanade mej att ta värktabletter, fick mej att svälja ner dom en efter en. Och jag var övertygad om att jag inte förtjänade det, att leva. Jag ville det inte heller, för det gjorde för ont. Men efter att jag hade svalt ner tillräckligt för att han skulle vara nöjd berättade han att jag fick leva en dag till. Och jag blev glad. För någonstans där inne fanns ändå den där längtan, dom där drömmarna. Eller så är det en efterkonstruktion som jag skapat för att jag behöver förnimma en strimma hopp i skuggorna.

Alla hans lekar. Allt det varma, det kalla, det varma, det iskalla. Det satte spår. Väldigt många. Jag undrar ibland om han är medveten om vad han orsakat.

Han var ung, jag yngre. Första gången vi träffades i verkliga livet var han 17 år. Jag var 14. Jag var så fruktansvärt ung.

För någon vecka sedan var jag på mitt sista besök hos samtalsstödet som jag kontaktade. Det blev bara två möten eftersom jag inte klarade av att säga att jag nog skulle behöva mer. Det är quickfix hela tiden, men det är inte sådant jag behöver, det kan jag klara själv. Jag behöver någon som kan ge mej en flaska lim och möjlighet att börja pussla ihop bitarna.

I alla fall så pratade jag om att ingen verkar ta mina ”Nej.”, ”Sluta.” och mina ”Låt bli.” på allvar. I allt från jobbsammanhang då kollegor sitter och skramlar med nycklar som en skallra när jag berättar att jag har riktigt ont i huvudet och behöver att det är tyst, och när jag ber dom sluta så skramlar dom bara mer och ler. Allt från det till att jag faktiskt sa till honom, jag sa till honom att jag inte ville mer, att jag ville sova.

Jag tolererar mina kollegors beteende, varför vet jag inte. Jag ser ingen anledning att skrika och skälla. En kollega sa en gång någonting i stil med ”Du är för snäll, man vet att man inte får någon konsekvens.” - Jag har funderat mycket på det. Är jag snäll? Eller är jag bara den som lärt sej överleva genom att tolerera saker, i rädsla för någonting värre?

Jag vet inte om jag är sådan för att det är sådan jag alltid har varit. Eller om det beror på att det är det jag lärde mej. Att om jag skrek, om jag satte mej emot, då blev det värre. Då kunde det där svarta ta över dom annars bruna ögonen.

Samtalsstödet frågade vem jag var innan, om jag kunde minnas det. För däri ligger en del av svaret. Hur var jag? Hur hård? Hur mjuk? Var jag enkel att knäcka, eller behövdes det avsevärd kraft för att bryta mej itu?

Jag var 14 – 15 år under vårt förhållande. Innan det hade jag vad jag skulle gissa på cirka 2 år, i alla fall 1 år, av depression.

Hur ska jag kunna komma ihåg vem jag var? Jag försökte väl förmodligen förstå det själv just då, ingenting skrivet i sten, säkert fyra stycken kappor för alla vädersträck.

Att försöka hitta tillbaka till en punkt som inte finns. Men samtidigt är det nog så enkelt som att det faktiskt aldrig finns någonting bakom, när man väl gått därifrån.

Jag vet inte om jag ska försöka förända mej - om jag vill det heller för den delen. Jag är gärna den som har lång stubin och bra med tålamod. Jag gillar dom egenskaperna i mej själv. Dock kan dom väl gå till överdrift ibland.

...Men är det egenskaper som fötts ur rädsla, vill jag då ha dom nära? Vill jag då säga att jag gillar det i mej själv?

Är jag snäll, eller är jag rädd? Hur mjuk, hur hård? Hur mycket kraft krävs det för att knäcka mej?

Vem var jag, innan?

Alla dessa frågor som nog aldrig kommer att få ett svar. Jag ska skrapa på ytan, försöka se om jag kan se någonting som är tillförlitligt. Egentligen vet jag inte varför jag letar, men på något sätt känns det viktigt.

Jag har fått höra att man inte ska göra sådana saker som jag ibland gör. Man ska inte trösta, man ska inte krama om främmande människor bara för att dom är ledsna. Man ska inte göra saker som för mej är självklara.

Innan vi kysstes på trappen, innan han började göra mej rädd den där natten i december för snart 6 månader sedan, så grät han. Och jag tröstade. Jag frågade om jag fick krama om honom. Jag torkade bort en tår från hans kind.

Och jag har fått det förklarat för mej att det är sådant som gör att jag hamnar i sådant här. Det gör mej arg.

Den natten började med att jag var en medmänniska. Den natten slutade med att han var en människa som inte lyssnade på mina ord, som inte lyssnade på mitt kroppsspråk. Som tog sej rätten till mej och min kropp. Det är en skillnad.

Vad mina handlingar var - vad hans handlingar var. Det var han, bara han. Och jag bär inte skulden i och med att jag torkade bort en tår från hans kind.

Om jag ändå kunde svara att jag är sådan. Att jag alltid varit, och förhoppningsvis alltid kommer att vara just sådan. En sådan som torkar bort tårar från ansikten. Och att jag inte vill förändras.

För att det är sådan jag är.

En dag ska vi dö, men alla andra ska vi leva.

I fredags. Jag slutade jobbet, låste dörren, gick i dom åtta minuterna det tar att gå till busshållplatsen. Väntade ett tag på bussen, men inte så länge, jag hade lyckats tajma rätt bra. Tog fram busskortet. Klev på. Börjar gå längst gången bakåt i bussen.

Så som jag gör två gånger om dagen, flera dagar i veckan. Ingenting konstigt.

Men, där sitter han. Tittandes nedåt, förmodligen i en mobil. Eller ner i knäet. Hjärtat trappar upp sitt bankande, det känns inte riktigt som om luften är tillräckligt lätt för att andas, den är som sirap i luftrören.

Jag tittar rakt fram och går förbi honom. Fortsätter till längst bak i bussen, sätter mej på ett säte som gör att jag sitter med ryggen mot färdriktningen. Andas.

Ringer en vän och försöker förstå vad jag känner. Kanske en rädsla. Kanske ett ingenting. Kanske alldeles för mycket.

Idag har mitt hjärta inte velat sluta jäklas med mej. Flera timmar av märkligt bankande. Och någonstans infann sej vad jag nog skulle vilja beskriva som dödsångest till slut.

- Jag vet att det inte är farligt, jag vet att jag inte kommer att dö. Men någonstans blev känslan alldeles för greppbar, alldeles för nära. Och jag började tänka på bussresan igen. Hur jag hoppade av och bytte buss eftersom jag inte visste vart han skulle. Sprang till en snabbare buss i centrum för att hinna hem dom där 7 minuterna tidigare, så att han inte skulle ha en möjlighet att stå vid min dörr.

Jag som aldrig var rädd för att dö. Och när jag varit rädd har jag försökt pressa mej ännu mer. Är det så att jag blivit rädd för att leva?

Jag använder hans namn.

Det är märkligt. Jag tar hans namn i min mun som om det vore en person jag kände. Känner.
Som om vi varit nära varandra, som om jag använt hans namn många gånger. Jag funderar inte ens innan jag använder det, på något sätt kommer det naturligt. Det är märkligt. Det borde inte komma naturligt.
Det ända vi har delat är något kortare samtal på någon fest för flera år sedan.
Vi har delat ett par kyssar, och ett par andra kyssar som från min sida var ofrivilliga.
Vi har delat en sexakt på ett golv, som avbröts väldigt tidigt eftersom jag insåg att jag faktiskt inte ville. Alls.
Sedan har vi inte delat någonting mer. Vi delade aldrig känslan av förvirring i att vakna upp av att ens trosor blir dragna i, vi delade aldrig smärtan i att han tryckte in alldeles för många fingrar in i mej, fingrar som jag inte ville skulle komma nära.
Rädslan jag kände delade vi aldrig. Inte skammen eller skulden heller.

När jag använder min föredettas namn, en person som jag faktiskt hade en relation med, eller kanske snarare en relation till, då tycker jag inte att det är märkligt. Vi delade många saker. Det var mycket som vi aldrig delade också, men jag kände honom. Förmodligen bättre än någon annan, då jag fick se alla hans sidor. Efter allt han utsatte mej för, alla våldtäkter och all psykisk misshandel, så tar jag hans namn i min mun utan problem, utan att fundera. Vi kände varandra med våra namn. Vi hade en relation.

Jag har aldrig haft en relation med eller till honom, ändå säger jag hand namn som om han tillhörde mej. Och på något vis känns det så, som om han tillhör mej. Som om han är en del av min historia, och därav är jag fri att använda hans namn som jag vill.
För någon månad sedan sökte jag på youtube efter hans gamla band och hittade några liveinspelningar. Tittade på hur han hoppade runt med gitarren och skrek in i micken.
Jag blev illamående, men kunde inte sluta titta. Yngre, annan frisyr, men samma människa.
En människa som numera är en del av mitt förflutna.
Ett namn som jag anser mej ha rätten att använda. Det är märkligt, men någonstans vill jag slita ut hans namn i takt med att han sliter ut sina skor.
Jag är arg, igen.

I am the bones you couldn't break.

Envishet. Vart hade jag befunnit mej nu, om jag inte hade haft min förbannade älskade envishet. På både gott och ont.

Jag kan inte hantera stress. Inte för fem öre.
På något sätt blir känsla av stress så otroligt bekant att den triggar igång alla minnen, alla känslor. 
Just nu äter sej stressen in i alla hörn i mina rum, tuggar sej in mot mitten, och jag står bara kvar utan att göra någonting. Förstelnad. Oförmögen.
Mitt hjärta hoppar över slag i tid och otid. Jag spenderade 15 timmar i sängen idag, och när jag väl lyckats kravla mej upp därifrån så fanns där bara värk i hela kroppen.

Ärligt vet jag inte hur länge till jag klarar det här. Min kropp vill inte, stretar emot och gör mej rädd. När hjärtat slår som vore revbenen fängelsemurar, då blir jag verkligen rädd. Jag vill inte dö, jag vill inte lämna ifrån mej ett liv fullt av bakslag och drömmar som lämnats som enbart drömmar. Jag vill inte vara en produkt av någon eller något annan än mej själv, och just nu, är det faktiskt vad jag är. En produkt av mina minnen.
Åh, det är så svårt det här, balansen mellan att vara ett offer, och att vara en överlevare. Kanske finns det ingen balans, man är antingen eller. Och om jag nu i skrift sagt att jag är en produkt, måste jag vara ett offer. Det vill jag inte.


All denna stress som jag inte förstår vart ifrån den kommer. Eller, börjar jag lägga ihop saker så ser jag ett mönster, men - om jag börjar lägga ihop, så känns det även oöverkomligt. Och så föds stressen där igen. I mitt huvud hör jag röster viska om att en veckas ledighet hade kunnat hjälpa, bara få andas ut på riktigt. I mitt huvud hör jag röster viska om att jag inte får vara borta någon dag från jobbet överhuvudtaget eftersom ekonomin då kommer vara omöjlig att få ihop. I mitt huvud hör jag röster viska att jag borde ha slagits, borde klöst och skrikit.
I mitt huvud hör jag röster viska om att det enda jag vill, den största önskan jag har för tillfället, är att få sova i en stor renbäddad säng bredvid en vän. Få vila under en människas skyddande arm och få viskat i mitt öra att allt kommer att bli bra, att det kommer att lösa sej och att jag kan sova riktigt gott, för det finns ingenting i världen som kan skada mej just nu.
Att få sova en hel natt, att få sova riktigt gott. Att inte känna mej ensam.

Så, jag sluter mina ögon och dagdrömmer fram det, så att rösterna inte behöver viska om det, inte behöver använda sina hesa skrik.
Jag dagdrömmer mej fram till dagar då jag bara tar det lugnt. Jag dagdrömmer mej fram till skrik, slag och sparkar. Jag dagdrömmer mej fram till att jag kommer undan.
Jag dagdrömmer mej fram till att få känna mej riktigt trygg. Och, det kan jag ju, för jag är ensam, det enda hotet som finns är jag själv.


Och jag ska köra in huvudet i betongväggen sjuhundasjuttioelva gånger till. Och jag ska dagdrömma mej bort när det blir för mycket. Och jag ska hitta mina platser i mina rum, där stressen inte kan äta mej levande. Och jag ska, måste, resa mej upp och få ordning på mitt universum igen, hitta marken och hitta himmelen och vända det hela rätt. På ren ilska om det inte finns någonting annat att ta ur. På ren jävla ilska ska jag klara det här.
- I am the bones you couldn't break.
Envishet. Vart hade jag befunnit mej nu om jag inte hade haft dej, underbara jävla envishet?

Denna förbannade bruna klänning.

Det var inte hela historien. Egentligen.

Den vän som jag sov över hos har jag emellanåt sovit över hos sedan nästan ett halvår tillbaka. Vi har sex lite nu och då efter att vi har festat. Det hade vi även i helgen, på morgonen när vi vaknade upp lagom slitna och sega efter en rätt märklig festkväll.

Jag såg till så att han fick komma. Hans sperma hamnade till stor del på den klänning som jag hade haft på mej kvällen innan och som jag sovit i. Samma klänning som jag sov i på min vardagsrumsmatta den där idiotiska kvällen för dryga fyra månader sedan.

Efter att han kommit hämtade han en handduk så att jag fick torka av mej, och jag fick bort det värsta. Sedan gick han upp för att kolla om han hade mat hemma.

Där låg jag ensam i hans säng och kände mej ...jag tror att ordet jag letar efter är använd. Inte en tanke på att jag skulle kunna ha fått komma också. Mat, det var det viktiga.

Jag letade rätt på resten av mina kläder, sa hej då och sedan gick jag till busshållplatsen för att fara hemåt.

Min vän är en jättefin person, jag vet att ingenting han gör är menat att göra mej illa på något sätt. Men när jag var på väg därifrån, när jag stod och knöt mina skor i hallen och han gjorde ett tafatt försök att höra vad jag skulle göra nästa helg, om vi kanske skulle hitta på någonting …fast, det var ju en födelsedagsfest han skulle på. Och sedan är det ju valborg. Jag kände mej bara så otroligt ensam.

Det han ville var förmodligen att visa att han är min vän, att vi skulle kunna hitta på något, att han uppfattade att jag mådde dåligt, att han lyssnat. Men jag kunde inte ta det som någonting fint, utan det enda jag tänkte var att han kände sej tvingad att säga det. Kände mej som en hora vars betalning inte ens är pengar utan bara några halvhjärtade försök till värmande ord. Som när det väl kommer till kritan inte betyder någonting. Alls.

Jag satt där på bussen, i klänningen jag hade på mej när Han tryckte in sina fingrar i mej. Den klänningen jag sov i den där decembernatten. Jag satt där på bussen i en brun klänning med spermafläckar.

Det är det här jag är värd. Det är det här jag är. Det är det här jag alltid varit, jag var bara dum nog att inbilla mej att jag kunde vara någonting annat.

I will brush off all the dirt, and I will pretend it didnt hurt.

Jag bad om hjälp. Jag skickade ett mail. Jag bad om hjälp, om att få någon att prata med. Dom skulle höra av sej inom kort. Det är tjugo dagar sedan.

I helgen sov jag över hos en vän eftersom det var smidigare än att ta sej hem. Jag var full, så som jag alltid är på helgerna numera. Vi låg i hans säng och pratade innan vi tillslut somnade, pratade om hur kvällen varit, hur livet är just nu, om allt mellan himmel och jord.
Jag berättade att jag kände mej så otroligt maktlös. Två utav mina närmaste vänner mår otroligt dåligt just nu, och jag räcker inte till, jag hatar att dom inte mår bra. Helt plötsligt frågar han - Men, hur mår du? Hur mår du egentligen?
Jag började gråta. Det är ingen som frågat mej hur jag egentligen mår på månader. Jag låg där, onykter och gråtandes, i hans säng och berättade att jag mår dåligt över det som hände i december, fortfarande. Han svarade att han hade trott att jag mådde okej, och det enda reaktion jag kunde ge på hans svar var att ligga där och känna tårarna rinna nerför kinderna och landa på kudden.

Onekligen är jag sjukt långsiktig som person. Onekligen borde jag ju ha kommit över det. Onekligen så är jag inte kapabel till att hantera saker. Jag är okapabel. Jag är en sådan man kan ignorera när jag ber om hjälp. Jag är en sådan man kan glömma bort. Jag är en sådan jävla dålig ursäkt till människa.

Det enda jag vill just nu är att bryta ihop. På riktigt. Bara få bryta ihop och gå sönder, så att jag kan börja lappa ihop mej själv och min självbild igen. Men det går inte.
Jag har inte råd att sjukskriva mej. Och mitt jobb har betalat in för lite skatt för mej under förra året så jag måste betala in lite under 2000 kronor, vilket mer eller mindre sätter käppar i hjulet för några av dom saker jag hade tänkt göra i sommar för mina hopsparade pengar, dom saker som gjorde att jag kände att jag hade någonting att längta till. Dom pengarna som var en livlina, en liten fallskärm utifall att någonting skulle gå på tok.
- Jag är fullt medveten om att det blir bättre, att livet blir bättre tillslut, men just nu känner jag ingen som helst glädje. Jag vill bara vara full. Jag vill bara att saker ska göra ont, så att jag åtminstone får veta att jag lever och fortfarande har känslor.
Jag vill inte vara med längre.

Jag vill inte det här en gång till.

I förrgår natt sov jag inte en blund. I natt lyckades jag av ren utmattning sluta ögonen.

Det bor en stress inom mej, och jag förstår. Efter nästan exakt 4 månader förstår jag hur mycket som sattes igång. Rörde upp så mycket gammalt. Rörde upp så mycket nytt.

Jag hittar mej själv i situationer jag känner igen så väl sedan tidigare. Musklerna på spänn, sökandes efter fara, huvudet analyserande, letandes efter flyktvägar. Hoppar till när vinden blåser ner snöskyffeln utanför ytterdörren, hoppar till när det knäcker till i lägenheten, alltid på vakt. Drar efter andan, syresätter kroppen, när mannen jag möter på gatan hoppar upp på trottoaren utan att jag kunnat förutspå det.

I förrgår sökte jag hjälp, samtalskontakt. Jag vill inte det här igen, jag vill inte vara den människan en gång till.

4 månader. Jag kommer på mej själv med att tycka att jag borde ha klarat ut det här nu, tycker att jag borde vara bättre. Förmodligen för att jag inte vill ta i det, inte riktigt vill ta in det med allt vad det innebär. Jag har en otroligt dålig ekonomi just nu, mycket på grund av att jag gjort så mycket senaste månaderna, varit ute med mina vänner nästan varje helg. Haft roligt och fått andningspauser. Min lön tillåter inte att jag gör saker som kostar pengar, på en halvtid med dåligt betalt är det inte möjligt att köpa mer än en öl på krogen, inte möjligt att ta en taxi hem när man inte kan ta bussen. Och det tillsammans med en kallhyra som gör elräkningarna på vintern skyhöga och två födelsedagar gör att jag inte har några pengar kvar. - Jag vet att det är oansvarigt, jag brukar faktiskt vara bra på att ha koll och på att lyckas vända på slantarna såpass många gånger att det nästan verkar som trolleri. Men, någonstans så har jag släppt allt i ett försök att överleva.

Nu kommer paniken. Att inte kunna röra sej, att inte kunna tillbringa nätterna med vänner, där jag kan känna mej om inte trygg så i alla fall tryggare. Att inte kunna dricka sej lagom berusad och lugn på vin. Att tvingas sitta ensam hemma och känna väggarna krypa närmare.

Om jag berättade för mina föräldrar vad som hänt så skulle dom stötta mej. Om jag bad dom. Dom skulle göra vad dom kunde för att jag skulle överleva månaden, se till att jag hade bra mat i kylskåpet. Se till så att jag hade pengar till en taxi hem utifall att jag inte ville spendera natten borta.

Jag pratade med min pappa på telefon idag, försökte få luft och mod i lungorna för att berätta, för att be om hjälp. Men jag kunde inte.

Jag vet att dom tog det hårt, att killen som bodde hos dom, i deras hus, som firade jul med familjen - som sa sej älska mej - behandlade mej så illa. När det hela nystades upp stängde vi alla in oss i vårt eget. Jag i mitt, dom i deras. Vi pratade aldrig om det, inte för än jag för några år sedan gjorde polisanmälningen.

Jag vet inte vad jag ska säga till dom. Att deras dotter är väldigt bra på att bli våldtagen? Att deras dotter inte kan lära sej av sina tidigare misstag? Att deras dotter alltid lyckas trassla till det, att det är det enda hon är riktigt jävla bra på?

Jag vet, jag vet faktiskt. Jag vet att det är dom, inte jag. Jag vet att det är den som våldtar som bär all skuld. Att jag inte bär någon alls. Men det finns ett spöke i mitt huvud, och hur mycket jag än skakar det fram och tillbaka verkar spöket inte vilja försvinna. Verkar inte rivas upp och trasas sönder mot mitt skallben för att sedan försvinna i tomma intet så som det aldrig varit där.

Skammen, skulden. Jag vill inte det här igen, jag vill inte vara den människan en gång till.

Jag kan deras namn.

Jag kan deras namn. Deras namn, för sådana har dom båda två, sådana är dom givna. Ibland smattrar dom fram i mitt huvud, varje konsonant ett gevärsskott. Ibland som ett mantra, för att på något vis komma närmare. Närmare vad vet jag inte.

Jag kan deras namn. Dom har mödrar, dom har fäder. Dom har varit efterlängtade, älskade, namngivna.

Jag önskar att dom inte hade namn. Jag önskar att dom inte hade familjer. Jag önskar att dom inte hade lungor, hjärtan, revben, naglar. Inte njurar, hjärnor, fingrar, händer.

Inte händer.

Hur tänker man? Hur tänkte dom?

För något halvår sedan satt jag i en fåtölj hemma hos mina föräldrar och tittade på TV. Det var ett program om Anders Breivik där dom försökte hitta förklaringar, nysta upp vad som måste ha gått fel. Jag tyckte inte om upplägget, tyckte att allt blev bortförklaringar och försök att hitta logiska förklaringar där det inte finns logik. Jag var inte intresserad av att han hade en pappa som kanske inte funnits där i så stor utsträckning. Jag var inte intresserad av att försöka förstå Breivik, eftersom det inte går.

Min pappa blev lite upprörd över mitt resonemang, och konstaterade högt att man måste vilja försöka förstå. Som människa så måste man vilja förstå.

Jag satt där i fåtöljen hos mina föräldrar, i huset där jag blivit våldtagen så många gånger. I fåtöljen som Han en gång suttit i. Och kände mej omänsklig eftersom jag inte hade lust att försöka förstå någonting oförståeligt. Inte hade orken.

Jag gick verkligen in för det en gång i tiden, jag ville verkligen förstå. Hitta förklaringar, omständigheter, anledningar. Hur mycket jag än försökte så gick det inte, inte helt. Jag kunde hitta pusselbitar som gjorde bilden något klarare, men det gick inte att hitta en övergripande förklaring.

Det finns ingen förklaring till att man skjuter 69 personer till döds. Det finns ingen förklaring till att man sätter en avbitartång mot någons tunga. Det är inte så enkelt som att man gör sådant eftersom man inte hade en närvarande pappa, eftersom man inte har en mamma som är i livet, eftersom man hade trasiga leksaker som barn.

Men, frågan finns ju alltid där ändå, hur tänker man? Hur tänkte dom?

Dom har namn. Dom har inte ödleskinn, klor, huggtänder. Dom är inte olika mej. Och någonstans där vill jag inte förstå längre, om ärligheten ska fram.

Och är det någon utav oss som är omänsklig, så får det vara deras skam att bära.

Och jag kommer på mej själv med att säga samma sak.

Sommaren går fort när den väl kommer igång. Åren också. Just nu i aprilvädret så känns det mest som om tiden stannat i ett dåligt skämt. Jag längtar så fruktansvärt efter att gå barfota i gräset.
Förra sommaren var så märklig. På bara några månader lärde jag mej saker som jag försökt förstå i många år, det tog egentligen bara veckor att lära sej. Hur det känns att bli riktigt respekterad till exempel, och hur det känns att kräva det.

För ungefär ett år sedan lämnade jag min före detta sambo. Bakom oss hade vi runt 5 år, både bra och dåliga år. Förmodligen kanske 2-3 år för mycket, men det blir lätt så, man växer samman, man stannar inte upp så ofta och funderar över om man är så lycklig som man själv vill tro.
Min före detta sa ibland att han aldrig accepterade mitt förflutna. Aldrig accepterade att jag blivit misshandlad och våldtagen, aldrig accepterade att jag har ärr kvar. Han sa alltid att han väntade på att jag skulle bli "normal".
Under hans födelsedag gjorde jag precis allt i min makt för att han skulle ha en bra dag, en smidig och trevlig dag med familj och vänner. På kvällen var jag helt slut mentalt, kunde inget annat göra än att sitta i soffan och stirra på TV:n utan att egentligen lägga märke till vad som hände på skärmen. Han berättade att han haft en underbar dag, att han önskade att det alltid kunde vara så. Det var dagen då jag gav upp, då jag inte längre ville vara med.

Just efter vi brutit så träffade jag en ny bekantskap, och vi inledde någon form av icke-förhållande. Och, jag lärde mej, oh som jag lärde mej! Ett förhållande, om än ett icke-förhållande utan vidare mycket mer känslor än vänskap inblandat, där jag kunde styra. Där jag fick växa och inte puttas framåt mot något avlägset "normalt". Ett sexuellt förhållande som inte involverade tjat, som inte involverade att jag gav med mej för att slippa känna mej otillräcklig. För det är nog något jag i princip alltid känns mej, otillräcklig. Och jag har nog sedan misshandelsförhållandet i min ungdom aldrig vågat njuta, aldrig vågat släppa den lilla bit av kontroll som jag lyckats rycka åt mej. Efter dom första våldtäkterna trodde jag aldrig att jag skulle ha sex igen, aldrig aldrig igen. Och det var en enorm sorg, så jag stretade emot. Misshandlade min kropp, hade sex fast jag inte ville, fast ångestklumpen exploderade i bröstet.
Under något halvår med min före detta sambo grät jag alltid efteråt. Jag kröp ihop med ryggen mot honom och grät så tyst jag bara kunde. Han hörde mej sällan.
Men inte med honom, inte i det där icke-förhållandet. Han bad om min tillit och svek den aldrig. När jag avbröt eftersom jag fick flashbacks så fanns han där, inte för att han trodde att det kunde finnas en fortsättning när min hjärna rensat upp bland skeletten, utan för att han ville finnas. För att han var en vän. För att han ville låna ut sin axel och värme till mej lika mycket som jag ville låna ut min axel och värme till honom.

Senare den sommaren blev jag förälskad i en nära vän till mej. Och jag fick ha honom ett kort tag trots allt som hela tiden rörde sej runt omkring oss. Han lärde mej hur det känns att vara riktigt älskad.
Vi bodde i ett hotellrum i en större svensk stad. Oklippta naglar som råkade riva, och jag kände igen känslan. Kände igen smärtan, och lyckades inte hålla tankarna kvar.
Jag låg i sängen, försökte hålla huvudet i schack, försökte dämpa paniken. Kunde inte andas, försökte få luft men kunde bara dra snabba ytliga andetag. Han frågade om han fick lägga sej bredvid mej, tog min hand och la den på sitt bröst. Sa att vi andas tillsammans, att jag kunde ta det lugnt. Och det gjorde jag, för tryggare har jag nog aldrig känt mej. För jag låg bredvid någon som älskade mej, någon som bara ville mej väl.

Förra sommaren lärde jag mej att jag får göra som jag vill. Får säga nej, och kan kräva att det sedan inte är någon diskussion. Att jag kan våga lita på någon till fullo, och inte bli sviken. Att jag kan känna mej så där fruktansvärt trygg, som jag annars bara gjort i mina dagdrömmar, att man faktiskt kan känna så i verkligheten. Att jag är värd att vara älskad.

Just nu när jag tittar ut genom fönstret, ut mot ett svart ingenting med vit mark, så längtar jag efter en till sådan sommar. Det var inte bara en bra sommar, i den gömdes mycket smärta och sorg, men oh, vad jag lärde mej saker! Saker som jag egentligen borde ha lärt mej för länge länge sedan.
Jag längtar efter ännu en sådan sommar, för jag behöver det.
Det finns en stor klump i min hals. Stor och svart. I den bor rädslan av att jag aldrig ska få uppleva det igen. Aldrig mer få vakna bredvid någon som älskar mej, älskar mej för alla knepiga saker jag har för mej, för alla ärr jag har i mitt huvud och i min hud, för alla spontana utfall och korkade ord. Som älskar mej för allt jag skäms för. Aldrig mer få känna mej trygg i närheten av någon, aldrig mer få känna mej värdefull och accepterad.
Aldrig mer få somna bredvid någon utan att tänka "Vågar du verkligen ta den här risken?"

Innan den där idiotiska efterfesten - innan jag somnade på min vinröda matta, var jag faktisk fruktansvärt stolt över mej själv, över allt jag hade övervunnit. Över den där sommaren, över dom sjumilakliv som jag gick med huvudet högre än någonsin.
Nu, idag, kommer jag på mej själv med att säga samma sak till mej själv som min före detta sambo ibland sa
- Jag har väntat på att du ska bli "normal" länge nu, men det känns som om det aldrig kommer att hända.

Cerise.

Vem är jag? Vad är jag? Kan jag bli den jag skulle vilja vara?

Kan jag vara jag igen, efter att jag ändå lyckats bli jag tidigare? Går det att göra det till synes omöjliga, två gånger om?

Tredje gången gillt?

Borttappad. Så känner jag mej. Borttappad och bortspolad. Använd, återanvänd, förkastad. Bortslängd.

En tidsfråga, jag vet. Jag vet att det blir bättre, men det är så många känslor i min kropp, så många frågor i mitt huvud. Jag trodde att jag kunde det här nu, att det skulle vara enkelt. Enklare än det är just nu i alla fall. Åh, alla dessa frågor som flyger som jetplan.

Vad ska jag göra av trosorna? Jag slängde dom i tvätten innan jag hoppade in i duschen dagen efteråt. Minns att jag tänkte att jag kanske borde slänga dom i soptunnan istället.

Tror att jag uppfattade att han hade dragit sönder linningen, sa till mej själv att man ju alltid kan laga dom. Sy ihop resåren igen. Sy ihop livet, glömma bort att det en gång slitits sönder.

Jag tvättade inte på runt tre veckor, orkade inte ta itu med berget som växte sej högre och högre. Någon dag innan jag skulle på förhör hos polisen var jag så fruktansvärt rastlös, vågade inte sitta stilla och tänka. Så, jag tvättade. Och där var dom. Jag hade raderat ut deras existens från min karta. Nästan övertalat mej själv om att trosorna inte gått sönder, att jag enbart tänkte när jag låg där på mattan att sytråden snart skulle ge upp, svika. Men jag hade glömt bort sveket.

Jag visste inte vad jag skulle göra när jag plockade ner dom från torkställningen. Vad jag skulle känna. Bomullstrosa, cerise till färgen. Köpta på HM några månader tidigare.

Nu ligger dom med alla andra trosor i en byrålåda. Eller nej, nu ljuger jag. Alla andra trosor ligger inte där längre, dom ligger i en ikea-påse på golvet framför byrån. Jag orkade inte se den där stickande cerisa färgen varje dag, så jag har slutat att lägga in tvätten i lådorna.

Vad ska jag göra av trosorna? Vad ska jag göra av mej själv?

Så gott som jämställda Sverige.

Hej! Idag är det internationella kvinnodagen. Och nästa vecka så fyller jag 24 år. Det sista är egentligen oviktigt, men jag tror att det är så att kombinationen av att det är den 8:onde mars och att det snart är min födelsedag har gjort att jag tänkt extra mycket på dej idag. Hursom. Jag är alltså en snart 24-årig kvinna i Sverige. Inte särskilt ovanlig eller märklig, och det finns en sak jag velat säga till dej en tid.

För några år sedan hörde jag dej, man på radion, säga i en jämställdhetsdebatt att kvinnor borde sluta säga ifrån, att det faktiskt är så gott som jämställt i Sverige, att kvinnor borde vara nöjda och sluta skrika om orättvisor som inte finns. Att kvinnor borde förstå att man måste nöja sej också. Du tyckte att det var dags att vara nöjd.

Jag minns inte vem jag hade bredvid mej den dagen, men denna person snäste tyst ”Jävligt lätt att säga när man är på det vinnande laget.” Jag tycker att det är väldigt synd att du inte kunde höra det svaret.

Jag fyller som sagt snart 24 år, vilket inte är särskilt gammalt, men jag har ändå hunnit med en del. Att vara i ett misshandelsförhållande för exempel. Psykisk, fysisk, ekonomisk, materiell och sexuell misshandel. Och för nästan exakt 3 månader sedan blev jag våldtagen på en efterfest. En man ansåg sig ha rätten att trycka in sina fingrar i mej, att jag sov och därför inte hade möjlighet att säga något om saken spelade ingen roll.

Det är bland annat sådant som kan hända om man är en kvinna. Det kan såklart även hända om man är en man, men sannolikheten är betydande mindre. Men, sådant har nog aldrig hänt dej, eller dom som brukar sitta och dunka dej i ryggen.

Den dagen då jag säger nej - och det tas på lika mycket allvar som ditt nej, när jag inte behöver fundera över vad jag hade fått för lön om jag var av ditt kön, när mina rättigheter väger precis lika tungt, när mina känslor och drömmar är precis lika mycket värda som dina. Den dagen då jag är lika viktig som dej, när båda lagen vinner eller ännu hellre - det inte finns två lag att prata om, då, du fantastisk okarismatiske man som av okänd anledning fick radiotid, då kan jag tänka mej att sluta skrika. Då är jag nöjd.

Och våga inte säga, en enda gång till, att kvinnor ska vara nöjda innan dess.

/Arg kvinna i det ”så gott som jämställda” Sverige

Och brevet väntas.

Det är märkligt. Egentligen är det märkligt. Alla de människor som man faktiskt inte trodde skulle försvinna, de försvinner. De människor man aldrig trodde skulle sluta skriva, sms:a, ringa. De människor man trodde att man hade närmast, och som inte skulle låta en försvinna.

När jag äntligen lyckades lämna min misshandlade pojkvän som 15-åring blev mitt liv kaos. Än mer kaos än det var under misshandeln. Jag hade ingenstans jag kände mej trygg, ingen plats där jag kände att jag kunde ta vägen. Jag kände mej som den ensammaste människan på jorden. När jag berättade lite av vad som hänt för mina tre närmaste vänner så försvann två. Kanske egentligen alla. Någon verkade tycka att jag kanske hittat på alltsammans. Jag har alltid tänkt att det inte var konstigt. Dom var inte äldre än mej, vi var fortfarande barn. Det är inte alltid lätt att veta hur man ska reagera.

När jag gjorde anmälningen 2009, under de månader innan brevet med informationen om att förundersökningen lagts ner, så slutade många av mina vänner att höra av sej. En utav mina närmaste vänner hörde knappt av sej alls på den tiden, frågade inte hur jag mådde, frågade inte om jag levde.

Jag sitter och skriver fast jag borde gått och lagt mej för länge sedan. Men jag kan inte komma ifrån att tårarna tränger, tvingar sej fram. Och jag känner mej så ensam. Denna gång har jag mist en av mina, vad jag trodde var, närmaste vänner. Han som alltid funnits där. Men, sanningen är nog att jag förlorade honom redan innan, att jag berättade om våldtäkten var bara halmstrået som knäckte kamelens rygg.

Jag vet inte, men det verkar som att jag mister mina vänner när jag mår dåligt. Därför håller jag uppe en fasad just nu. - Jag klarar mej, jag har varit med förr, det här är ingen match, jag mår helt okej. Jag skulle nästan kunna lura mej själv. En annan utav mina absolut närmaste vänner hör knappt av sej heller just nu. Hon har aldrig frågat hur jag mår i och med det som hänt. Hon låg och sov i rummet intill den natten, och jag förstår, jag förstår att det är jobbigt. Jag önskar att hon kunde prata med mej.

Mest av allt önskar jag att någon kunde fråga hur jag mår – egentligen mår. Fråga hur det går med min polisanmälan. Då hade jag kunnat berätta att jag i förrgår fick veta via ett sms från polisen som höll i förundersökningen att åklagaren lagt ner ärendet.

Nu väntar jag på att få brevet. Jag väntar på att få hålla det där papperet i handen. Jag vet inte varför, men jag inbillar mej att jag få kan få kraft att riva sönder det, skrika, gråta och sedan skrika ännu högre. Kura ihop mej på golvet och tillåta mej själv att vara så ledsen som jag faktiskt är.

Men, jag är arg.

Ännu en gång.
Inte lika våldsamt. Inte lika paralyserande, men fortfarande paralyserande. Kränkande.
Att någon tar sig rätten. Tar sig rätten till min kropp. Till det som jag faktiskt kämpat så länge för att återta, återfå – min kropp. Tar sig rätten till mig.

Jag var dum. Korkad. Fel beslut, fel val. Fel, fel, fel. Någonstans är det nog en bitterhet jag känner just nu, en bitterhet och en ilska. Jag är arg.

Jag var full. Jag hade varit på en spelning, jag hade gått från en grymt dålig dag till en rätt okej, jag hade en utav mina närmaste vänner med mig på efterfest. Och han. En bekant, som jag egentligen aldrig gillat. Som jag aldrig förstått mig på eller känt någon önskan av att känna vidare.

Varningsklockorna plingade, ringde högt i mina öron. Särskilt när han fattade grepp om mitt huvud och tvingade det nära hans, så att han kunde kyssa mig. Vi hade hånglat tidigare under kvällen, men nu ville han igen. Sådetså. Jag berättade för honom att man absolut, absolut inte får göra så mot mig. Jag berättade varför jag blev rädd. Efter att jag fort förklarat fattade han ett nytt grepp om mitt huvud, men denna gång drog han inte lika hårt för att få mig att komma nära. Det behövde han heller inte, på något vis tror jag att jag kanske gav upp. Förstod att han inte var intresserad av att förstå.

Det ledde till sex. Innan sa jag till honom att det var viktigt att han slutade om jag sa till. Det är märkligt att jag ens känner att jag behöver säga det, men det gör jag ofta, alltid.
Jag kände fort att jag inte längre ville, sa det till honom. Och han slutade. Gick till badrummet. Jag tog på mig mina trosor, vände mig om och somnade. Jag tror att jag somnade innan han kom tillbaka.
Sedan vaknar jag. Han har sina fingrar inuti mig. Drar i mina trosor, så hårt att jag nästan får panik. Jag känner att sytrådarna håller på att ge med sig. Svika mig.
Jag vet inte.
Jag minns att jag tänkte att det här inte händer. Att det inte får hända. Nej, nej, nej.

Kanske säger jag något, det kan jag inte minnas. Jag får bort hans fingrar i alla fall och drar upp mina trosor.
Jag är trött, jag är full, jag orkar inte ta in det som just hänt. Somnar om.
Jag vet inte hur lång tid det tar innan jag vaknar igen. Men vaknar igen gör jag. Samma fingrar inuti mig. Samma tankar i hjärnan. Samma ångest i kroppen.
Jag får bort hans hand på nytt. Ligger vaken. Stänger av, kopplar bort. Somnar förmodligen till slut.
Vaknar när han ska upp till sitt jobb. Han lämnar sitt telefonnummer i min mobil. Och går.

Ännu en gång. Inte lika paralyserande, inte lika smärtsamt, inte lika utdraget. Men det betyder inte att det inte känns. Just nu, denna natt, är det öronbedövande.
Jag sov, i mitt hem, det som skulle vara min trygga plats. Jag sov.
Nu har jag väldigt svårt att somna.

Jag är arg. Jag är tamefan arg.
Förstår han hur jävla långt jag hade kommit? Hur mycket jag hade övervunnit, tagit tillbaka, frigjort?
Ett steg framåt, två tillbaka. Eller kanske inte. Jag vet inte. Ingenting.
Det har snart gått två månader. Det tog cirka två veckor innan jag polisanmälde det, men jag gjorde det. Ännu en förundersökning. Ännu en väntan på ett brev där det står att den lagts ner.
Ännu en gång.

Ett steg framåt, två tillbaka. Hur var det nu - ryggen öm och sliten, krokig och böjd.
Men, jag är arg.