Denna förbannade bruna klänning.

Det var inte hela historien. Egentligen.

Den vän som jag sov över hos har jag emellanåt sovit över hos sedan nästan ett halvår tillbaka. Vi har sex lite nu och då efter att vi har festat. Det hade vi även i helgen, på morgonen när vi vaknade upp lagom slitna och sega efter en rätt märklig festkväll.

Jag såg till så att han fick komma. Hans sperma hamnade till stor del på den klänning som jag hade haft på mej kvällen innan och som jag sovit i. Samma klänning som jag sov i på min vardagsrumsmatta den där idiotiska kvällen för dryga fyra månader sedan.

Efter att han kommit hämtade han en handduk så att jag fick torka av mej, och jag fick bort det värsta. Sedan gick han upp för att kolla om han hade mat hemma.

Där låg jag ensam i hans säng och kände mej ...jag tror att ordet jag letar efter är använd. Inte en tanke på att jag skulle kunna ha fått komma också. Mat, det var det viktiga.

Jag letade rätt på resten av mina kläder, sa hej då och sedan gick jag till busshållplatsen för att fara hemåt.

Min vän är en jättefin person, jag vet att ingenting han gör är menat att göra mej illa på något sätt. Men när jag var på väg därifrån, när jag stod och knöt mina skor i hallen och han gjorde ett tafatt försök att höra vad jag skulle göra nästa helg, om vi kanske skulle hitta på någonting …fast, det var ju en födelsedagsfest han skulle på. Och sedan är det ju valborg. Jag kände mej bara så otroligt ensam.

Det han ville var förmodligen att visa att han är min vän, att vi skulle kunna hitta på något, att han uppfattade att jag mådde dåligt, att han lyssnat. Men jag kunde inte ta det som någonting fint, utan det enda jag tänkte var att han kände sej tvingad att säga det. Kände mej som en hora vars betalning inte ens är pengar utan bara några halvhjärtade försök till värmande ord. Som när det väl kommer till kritan inte betyder någonting. Alls.

Jag satt där på bussen, i klänningen jag hade på mej när Han tryckte in sina fingrar i mej. Den klänningen jag sov i den där decembernatten. Jag satt där på bussen i en brun klänning med spermafläckar.

Det är det här jag är värd. Det är det här jag är. Det är det här jag alltid varit, jag var bara dum nog att inbilla mej att jag kunde vara någonting annat.

I will brush off all the dirt, and I will pretend it didnt hurt.

Jag bad om hjälp. Jag skickade ett mail. Jag bad om hjälp, om att få någon att prata med. Dom skulle höra av sej inom kort. Det är tjugo dagar sedan.

I helgen sov jag över hos en vän eftersom det var smidigare än att ta sej hem. Jag var full, så som jag alltid är på helgerna numera. Vi låg i hans säng och pratade innan vi tillslut somnade, pratade om hur kvällen varit, hur livet är just nu, om allt mellan himmel och jord.
Jag berättade att jag kände mej så otroligt maktlös. Två utav mina närmaste vänner mår otroligt dåligt just nu, och jag räcker inte till, jag hatar att dom inte mår bra. Helt plötsligt frågar han - Men, hur mår du? Hur mår du egentligen?
Jag började gråta. Det är ingen som frågat mej hur jag egentligen mår på månader. Jag låg där, onykter och gråtandes, i hans säng och berättade att jag mår dåligt över det som hände i december, fortfarande. Han svarade att han hade trott att jag mådde okej, och det enda reaktion jag kunde ge på hans svar var att ligga där och känna tårarna rinna nerför kinderna och landa på kudden.

Onekligen är jag sjukt långsiktig som person. Onekligen borde jag ju ha kommit över det. Onekligen så är jag inte kapabel till att hantera saker. Jag är okapabel. Jag är en sådan man kan ignorera när jag ber om hjälp. Jag är en sådan man kan glömma bort. Jag är en sådan jävla dålig ursäkt till människa.

Det enda jag vill just nu är att bryta ihop. På riktigt. Bara få bryta ihop och gå sönder, så att jag kan börja lappa ihop mej själv och min självbild igen. Men det går inte.
Jag har inte råd att sjukskriva mej. Och mitt jobb har betalat in för lite skatt för mej under förra året så jag måste betala in lite under 2000 kronor, vilket mer eller mindre sätter käppar i hjulet för några av dom saker jag hade tänkt göra i sommar för mina hopsparade pengar, dom saker som gjorde att jag kände att jag hade någonting att längta till. Dom pengarna som var en livlina, en liten fallskärm utifall att någonting skulle gå på tok.
- Jag är fullt medveten om att det blir bättre, att livet blir bättre tillslut, men just nu känner jag ingen som helst glädje. Jag vill bara vara full. Jag vill bara att saker ska göra ont, så att jag åtminstone får veta att jag lever och fortfarande har känslor.
Jag vill inte vara med längre.

Jag vill inte det här en gång till.

I förrgår natt sov jag inte en blund. I natt lyckades jag av ren utmattning sluta ögonen.

Det bor en stress inom mej, och jag förstår. Efter nästan exakt 4 månader förstår jag hur mycket som sattes igång. Rörde upp så mycket gammalt. Rörde upp så mycket nytt.

Jag hittar mej själv i situationer jag känner igen så väl sedan tidigare. Musklerna på spänn, sökandes efter fara, huvudet analyserande, letandes efter flyktvägar. Hoppar till när vinden blåser ner snöskyffeln utanför ytterdörren, hoppar till när det knäcker till i lägenheten, alltid på vakt. Drar efter andan, syresätter kroppen, när mannen jag möter på gatan hoppar upp på trottoaren utan att jag kunnat förutspå det.

I förrgår sökte jag hjälp, samtalskontakt. Jag vill inte det här igen, jag vill inte vara den människan en gång till.

4 månader. Jag kommer på mej själv med att tycka att jag borde ha klarat ut det här nu, tycker att jag borde vara bättre. Förmodligen för att jag inte vill ta i det, inte riktigt vill ta in det med allt vad det innebär. Jag har en otroligt dålig ekonomi just nu, mycket på grund av att jag gjort så mycket senaste månaderna, varit ute med mina vänner nästan varje helg. Haft roligt och fått andningspauser. Min lön tillåter inte att jag gör saker som kostar pengar, på en halvtid med dåligt betalt är det inte möjligt att köpa mer än en öl på krogen, inte möjligt att ta en taxi hem när man inte kan ta bussen. Och det tillsammans med en kallhyra som gör elräkningarna på vintern skyhöga och två födelsedagar gör att jag inte har några pengar kvar. - Jag vet att det är oansvarigt, jag brukar faktiskt vara bra på att ha koll och på att lyckas vända på slantarna såpass många gånger att det nästan verkar som trolleri. Men, någonstans så har jag släppt allt i ett försök att överleva.

Nu kommer paniken. Att inte kunna röra sej, att inte kunna tillbringa nätterna med vänner, där jag kan känna mej om inte trygg så i alla fall tryggare. Att inte kunna dricka sej lagom berusad och lugn på vin. Att tvingas sitta ensam hemma och känna väggarna krypa närmare.

Om jag berättade för mina föräldrar vad som hänt så skulle dom stötta mej. Om jag bad dom. Dom skulle göra vad dom kunde för att jag skulle överleva månaden, se till att jag hade bra mat i kylskåpet. Se till så att jag hade pengar till en taxi hem utifall att jag inte ville spendera natten borta.

Jag pratade med min pappa på telefon idag, försökte få luft och mod i lungorna för att berätta, för att be om hjälp. Men jag kunde inte.

Jag vet att dom tog det hårt, att killen som bodde hos dom, i deras hus, som firade jul med familjen - som sa sej älska mej - behandlade mej så illa. När det hela nystades upp stängde vi alla in oss i vårt eget. Jag i mitt, dom i deras. Vi pratade aldrig om det, inte för än jag för några år sedan gjorde polisanmälningen.

Jag vet inte vad jag ska säga till dom. Att deras dotter är väldigt bra på att bli våldtagen? Att deras dotter inte kan lära sej av sina tidigare misstag? Att deras dotter alltid lyckas trassla till det, att det är det enda hon är riktigt jävla bra på?

Jag vet, jag vet faktiskt. Jag vet att det är dom, inte jag. Jag vet att det är den som våldtar som bär all skuld. Att jag inte bär någon alls. Men det finns ett spöke i mitt huvud, och hur mycket jag än skakar det fram och tillbaka verkar spöket inte vilja försvinna. Verkar inte rivas upp och trasas sönder mot mitt skallben för att sedan försvinna i tomma intet så som det aldrig varit där.

Skammen, skulden. Jag vill inte det här igen, jag vill inte vara den människan en gång till.

Jag kan deras namn.

Jag kan deras namn. Deras namn, för sådana har dom båda två, sådana är dom givna. Ibland smattrar dom fram i mitt huvud, varje konsonant ett gevärsskott. Ibland som ett mantra, för att på något vis komma närmare. Närmare vad vet jag inte.

Jag kan deras namn. Dom har mödrar, dom har fäder. Dom har varit efterlängtade, älskade, namngivna.

Jag önskar att dom inte hade namn. Jag önskar att dom inte hade familjer. Jag önskar att dom inte hade lungor, hjärtan, revben, naglar. Inte njurar, hjärnor, fingrar, händer.

Inte händer.

Hur tänker man? Hur tänkte dom?

För något halvår sedan satt jag i en fåtölj hemma hos mina föräldrar och tittade på TV. Det var ett program om Anders Breivik där dom försökte hitta förklaringar, nysta upp vad som måste ha gått fel. Jag tyckte inte om upplägget, tyckte att allt blev bortförklaringar och försök att hitta logiska förklaringar där det inte finns logik. Jag var inte intresserad av att han hade en pappa som kanske inte funnits där i så stor utsträckning. Jag var inte intresserad av att försöka förstå Breivik, eftersom det inte går.

Min pappa blev lite upprörd över mitt resonemang, och konstaterade högt att man måste vilja försöka förstå. Som människa så måste man vilja förstå.

Jag satt där i fåtöljen hos mina föräldrar, i huset där jag blivit våldtagen så många gånger. I fåtöljen som Han en gång suttit i. Och kände mej omänsklig eftersom jag inte hade lust att försöka förstå någonting oförståeligt. Inte hade orken.

Jag gick verkligen in för det en gång i tiden, jag ville verkligen förstå. Hitta förklaringar, omständigheter, anledningar. Hur mycket jag än försökte så gick det inte, inte helt. Jag kunde hitta pusselbitar som gjorde bilden något klarare, men det gick inte att hitta en övergripande förklaring.

Det finns ingen förklaring till att man skjuter 69 personer till döds. Det finns ingen förklaring till att man sätter en avbitartång mot någons tunga. Det är inte så enkelt som att man gör sådant eftersom man inte hade en närvarande pappa, eftersom man inte har en mamma som är i livet, eftersom man hade trasiga leksaker som barn.

Men, frågan finns ju alltid där ändå, hur tänker man? Hur tänkte dom?

Dom har namn. Dom har inte ödleskinn, klor, huggtänder. Dom är inte olika mej. Och någonstans där vill jag inte förstå längre, om ärligheten ska fram.

Och är det någon utav oss som är omänsklig, så får det vara deras skam att bära.

Och jag kommer på mej själv med att säga samma sak.

Sommaren går fort när den väl kommer igång. Åren också. Just nu i aprilvädret så känns det mest som om tiden stannat i ett dåligt skämt. Jag längtar så fruktansvärt efter att gå barfota i gräset.
Förra sommaren var så märklig. På bara några månader lärde jag mej saker som jag försökt förstå i många år, det tog egentligen bara veckor att lära sej. Hur det känns att bli riktigt respekterad till exempel, och hur det känns att kräva det.

För ungefär ett år sedan lämnade jag min före detta sambo. Bakom oss hade vi runt 5 år, både bra och dåliga år. Förmodligen kanske 2-3 år för mycket, men det blir lätt så, man växer samman, man stannar inte upp så ofta och funderar över om man är så lycklig som man själv vill tro.
Min före detta sa ibland att han aldrig accepterade mitt förflutna. Aldrig accepterade att jag blivit misshandlad och våldtagen, aldrig accepterade att jag har ärr kvar. Han sa alltid att han väntade på att jag skulle bli "normal".
Under hans födelsedag gjorde jag precis allt i min makt för att han skulle ha en bra dag, en smidig och trevlig dag med familj och vänner. På kvällen var jag helt slut mentalt, kunde inget annat göra än att sitta i soffan och stirra på TV:n utan att egentligen lägga märke till vad som hände på skärmen. Han berättade att han haft en underbar dag, att han önskade att det alltid kunde vara så. Det var dagen då jag gav upp, då jag inte längre ville vara med.

Just efter vi brutit så träffade jag en ny bekantskap, och vi inledde någon form av icke-förhållande. Och, jag lärde mej, oh som jag lärde mej! Ett förhållande, om än ett icke-förhållande utan vidare mycket mer känslor än vänskap inblandat, där jag kunde styra. Där jag fick växa och inte puttas framåt mot något avlägset "normalt". Ett sexuellt förhållande som inte involverade tjat, som inte involverade att jag gav med mej för att slippa känna mej otillräcklig. För det är nog något jag i princip alltid känns mej, otillräcklig. Och jag har nog sedan misshandelsförhållandet i min ungdom aldrig vågat njuta, aldrig vågat släppa den lilla bit av kontroll som jag lyckats rycka åt mej. Efter dom första våldtäkterna trodde jag aldrig att jag skulle ha sex igen, aldrig aldrig igen. Och det var en enorm sorg, så jag stretade emot. Misshandlade min kropp, hade sex fast jag inte ville, fast ångestklumpen exploderade i bröstet.
Under något halvår med min före detta sambo grät jag alltid efteråt. Jag kröp ihop med ryggen mot honom och grät så tyst jag bara kunde. Han hörde mej sällan.
Men inte med honom, inte i det där icke-förhållandet. Han bad om min tillit och svek den aldrig. När jag avbröt eftersom jag fick flashbacks så fanns han där, inte för att han trodde att det kunde finnas en fortsättning när min hjärna rensat upp bland skeletten, utan för att han ville finnas. För att han var en vän. För att han ville låna ut sin axel och värme till mej lika mycket som jag ville låna ut min axel och värme till honom.

Senare den sommaren blev jag förälskad i en nära vän till mej. Och jag fick ha honom ett kort tag trots allt som hela tiden rörde sej runt omkring oss. Han lärde mej hur det känns att vara riktigt älskad.
Vi bodde i ett hotellrum i en större svensk stad. Oklippta naglar som råkade riva, och jag kände igen känslan. Kände igen smärtan, och lyckades inte hålla tankarna kvar.
Jag låg i sängen, försökte hålla huvudet i schack, försökte dämpa paniken. Kunde inte andas, försökte få luft men kunde bara dra snabba ytliga andetag. Han frågade om han fick lägga sej bredvid mej, tog min hand och la den på sitt bröst. Sa att vi andas tillsammans, att jag kunde ta det lugnt. Och det gjorde jag, för tryggare har jag nog aldrig känt mej. För jag låg bredvid någon som älskade mej, någon som bara ville mej väl.

Förra sommaren lärde jag mej att jag får göra som jag vill. Får säga nej, och kan kräva att det sedan inte är någon diskussion. Att jag kan våga lita på någon till fullo, och inte bli sviken. Att jag kan känna mej så där fruktansvärt trygg, som jag annars bara gjort i mina dagdrömmar, att man faktiskt kan känna så i verkligheten. Att jag är värd att vara älskad.

Just nu när jag tittar ut genom fönstret, ut mot ett svart ingenting med vit mark, så längtar jag efter en till sådan sommar. Det var inte bara en bra sommar, i den gömdes mycket smärta och sorg, men oh, vad jag lärde mej saker! Saker som jag egentligen borde ha lärt mej för länge länge sedan.
Jag längtar efter ännu en sådan sommar, för jag behöver det.
Det finns en stor klump i min hals. Stor och svart. I den bor rädslan av att jag aldrig ska få uppleva det igen. Aldrig mer få vakna bredvid någon som älskar mej, älskar mej för alla knepiga saker jag har för mej, för alla ärr jag har i mitt huvud och i min hud, för alla spontana utfall och korkade ord. Som älskar mej för allt jag skäms för. Aldrig mer få känna mej trygg i närheten av någon, aldrig mer få känna mej värdefull och accepterad.
Aldrig mer få somna bredvid någon utan att tänka "Vågar du verkligen ta den här risken?"

Innan den där idiotiska efterfesten - innan jag somnade på min vinröda matta, var jag faktisk fruktansvärt stolt över mej själv, över allt jag hade övervunnit. Över den där sommaren, över dom sjumilakliv som jag gick med huvudet högre än någonsin.
Nu, idag, kommer jag på mej själv med att säga samma sak till mej själv som min före detta sambo ibland sa
- Jag har väntat på att du ska bli "normal" länge nu, men det känns som om det aldrig kommer att hända.