En dag ska vi dö, men alla andra ska vi leva.

I fredags. Jag slutade jobbet, låste dörren, gick i dom åtta minuterna det tar att gå till busshållplatsen. Väntade ett tag på bussen, men inte så länge, jag hade lyckats tajma rätt bra. Tog fram busskortet. Klev på. Börjar gå längst gången bakåt i bussen.

Så som jag gör två gånger om dagen, flera dagar i veckan. Ingenting konstigt.

Men, där sitter han. Tittandes nedåt, förmodligen i en mobil. Eller ner i knäet. Hjärtat trappar upp sitt bankande, det känns inte riktigt som om luften är tillräckligt lätt för att andas, den är som sirap i luftrören.

Jag tittar rakt fram och går förbi honom. Fortsätter till längst bak i bussen, sätter mej på ett säte som gör att jag sitter med ryggen mot färdriktningen. Andas.

Ringer en vän och försöker förstå vad jag känner. Kanske en rädsla. Kanske ett ingenting. Kanske alldeles för mycket.

Idag har mitt hjärta inte velat sluta jäklas med mej. Flera timmar av märkligt bankande. Och någonstans infann sej vad jag nog skulle vilja beskriva som dödsångest till slut.

- Jag vet att det inte är farligt, jag vet att jag inte kommer att dö. Men någonstans blev känslan alldeles för greppbar, alldeles för nära. Och jag började tänka på bussresan igen. Hur jag hoppade av och bytte buss eftersom jag inte visste vart han skulle. Sprang till en snabbare buss i centrum för att hinna hem dom där 7 minuterna tidigare, så att han inte skulle ha en möjlighet att stå vid min dörr.

Jag som aldrig var rädd för att dö. Och när jag varit rädd har jag försökt pressa mej ännu mer. Är det så att jag blivit rädd för att leva?

Jag använder hans namn.

Det är märkligt. Jag tar hans namn i min mun som om det vore en person jag kände. Känner.
Som om vi varit nära varandra, som om jag använt hans namn många gånger. Jag funderar inte ens innan jag använder det, på något sätt kommer det naturligt. Det är märkligt. Det borde inte komma naturligt.
Det ända vi har delat är något kortare samtal på någon fest för flera år sedan.
Vi har delat ett par kyssar, och ett par andra kyssar som från min sida var ofrivilliga.
Vi har delat en sexakt på ett golv, som avbröts väldigt tidigt eftersom jag insåg att jag faktiskt inte ville. Alls.
Sedan har vi inte delat någonting mer. Vi delade aldrig känslan av förvirring i att vakna upp av att ens trosor blir dragna i, vi delade aldrig smärtan i att han tryckte in alldeles för många fingrar in i mej, fingrar som jag inte ville skulle komma nära.
Rädslan jag kände delade vi aldrig. Inte skammen eller skulden heller.

När jag använder min föredettas namn, en person som jag faktiskt hade en relation med, eller kanske snarare en relation till, då tycker jag inte att det är märkligt. Vi delade många saker. Det var mycket som vi aldrig delade också, men jag kände honom. Förmodligen bättre än någon annan, då jag fick se alla hans sidor. Efter allt han utsatte mej för, alla våldtäkter och all psykisk misshandel, så tar jag hans namn i min mun utan problem, utan att fundera. Vi kände varandra med våra namn. Vi hade en relation.

Jag har aldrig haft en relation med eller till honom, ändå säger jag hand namn som om han tillhörde mej. Och på något vis känns det så, som om han tillhör mej. Som om han är en del av min historia, och därav är jag fri att använda hans namn som jag vill.
För någon månad sedan sökte jag på youtube efter hans gamla band och hittade några liveinspelningar. Tittade på hur han hoppade runt med gitarren och skrek in i micken.
Jag blev illamående, men kunde inte sluta titta. Yngre, annan frisyr, men samma människa.
En människa som numera är en del av mitt förflutna.
Ett namn som jag anser mej ha rätten att använda. Det är märkligt, men någonstans vill jag slita ut hans namn i takt med att han sliter ut sina skor.
Jag är arg, igen.

I am the bones you couldn't break.

Envishet. Vart hade jag befunnit mej nu, om jag inte hade haft min förbannade älskade envishet. På både gott och ont.

Jag kan inte hantera stress. Inte för fem öre.
På något sätt blir känsla av stress så otroligt bekant att den triggar igång alla minnen, alla känslor. 
Just nu äter sej stressen in i alla hörn i mina rum, tuggar sej in mot mitten, och jag står bara kvar utan att göra någonting. Förstelnad. Oförmögen.
Mitt hjärta hoppar över slag i tid och otid. Jag spenderade 15 timmar i sängen idag, och när jag väl lyckats kravla mej upp därifrån så fanns där bara värk i hela kroppen.

Ärligt vet jag inte hur länge till jag klarar det här. Min kropp vill inte, stretar emot och gör mej rädd. När hjärtat slår som vore revbenen fängelsemurar, då blir jag verkligen rädd. Jag vill inte dö, jag vill inte lämna ifrån mej ett liv fullt av bakslag och drömmar som lämnats som enbart drömmar. Jag vill inte vara en produkt av någon eller något annan än mej själv, och just nu, är det faktiskt vad jag är. En produkt av mina minnen.
Åh, det är så svårt det här, balansen mellan att vara ett offer, och att vara en överlevare. Kanske finns det ingen balans, man är antingen eller. Och om jag nu i skrift sagt att jag är en produkt, måste jag vara ett offer. Det vill jag inte.


All denna stress som jag inte förstår vart ifrån den kommer. Eller, börjar jag lägga ihop saker så ser jag ett mönster, men - om jag börjar lägga ihop, så känns det även oöverkomligt. Och så föds stressen där igen. I mitt huvud hör jag röster viska om att en veckas ledighet hade kunnat hjälpa, bara få andas ut på riktigt. I mitt huvud hör jag röster viska om att jag inte får vara borta någon dag från jobbet överhuvudtaget eftersom ekonomin då kommer vara omöjlig att få ihop. I mitt huvud hör jag röster viska att jag borde ha slagits, borde klöst och skrikit.
I mitt huvud hör jag röster viska om att det enda jag vill, den största önskan jag har för tillfället, är att få sova i en stor renbäddad säng bredvid en vän. Få vila under en människas skyddande arm och få viskat i mitt öra att allt kommer att bli bra, att det kommer att lösa sej och att jag kan sova riktigt gott, för det finns ingenting i världen som kan skada mej just nu.
Att få sova en hel natt, att få sova riktigt gott. Att inte känna mej ensam.

Så, jag sluter mina ögon och dagdrömmer fram det, så att rösterna inte behöver viska om det, inte behöver använda sina hesa skrik.
Jag dagdrömmer mej fram till dagar då jag bara tar det lugnt. Jag dagdrömmer mej fram till skrik, slag och sparkar. Jag dagdrömmer mej fram till att jag kommer undan.
Jag dagdrömmer mej fram till att få känna mej riktigt trygg. Och, det kan jag ju, för jag är ensam, det enda hotet som finns är jag själv.


Och jag ska köra in huvudet i betongväggen sjuhundasjuttioelva gånger till. Och jag ska dagdrömma mej bort när det blir för mycket. Och jag ska hitta mina platser i mina rum, där stressen inte kan äta mej levande. Och jag ska, måste, resa mej upp och få ordning på mitt universum igen, hitta marken och hitta himmelen och vända det hela rätt. På ren ilska om det inte finns någonting annat att ta ur. På ren jävla ilska ska jag klara det här.
- I am the bones you couldn't break.
Envishet. Vart hade jag befunnit mej nu om jag inte hade haft dej, underbara jävla envishet?