onsdag 8 augusti 2012

Jag tar tillbaka allt jag har sagt.


Jag har alltid sagt att jag inte ångrar någonting. Att om jag fick möjlighet att leva om mitt liv så hade jag gjort precis samma val, även vetandes vad som väntade. Jag satt på marken med en god vän i en främmande stad för något år sedan, och berättade att det var en bra sak – upplevelsen att vakna upp med en kniv mot halsen. Han sa att han inte kunde tro det. Jag förklarade att jag i och med den upplevelsen vet vad jag kan klara, och att det är en trygghet i sej. Jag vet att jag kan klara det mesta.
Jag har alltid sagt att jag inte ångrar någonting, för det har varit det enda sättet jag har kunnat förhålla mej till allt som hänt. Att tänka att jag blivit en person som jag aldrig skulle ha blivit utan alla dom misstag jag gjort. Att det var värt det.

Nu sitter jag uppe igen, kan inte somna. Tankarna flyger omkring, men landar i samma fråga. - Vem skulle jag ha varit?
Det har gått tio år sedan han tog kontakt med mej på den där chatten, den där sommarnatten. Tio år. Och ännu bär jag spår, tydliga spår. Vem hade jag varit? Om jag hade fått leva om mitt liv, om jag inte hade startat upp datorn den kvällen... Jag hade kanske gått klart grundskolan, jag hade kanske kommit in på något gymnasium. Jag hade kanske varit en helt annan människa, en hel sådan. Kanske hade jag flyttat från stan, kanske hade jag aldrig dragit ihop efterfesten i vintras. Kanske hade jag vaknat upp på morgonen och det första jag gjorde var att dra upp rullgardinen. En sådan människa skulle jag kanske ha kunnat vara.

Det har gått tio år sedan jag för första gången hörde hans röst. Jag minns inte längre riktigt hur den lät. Det har gått tio år, och hade jag fått chansen att leva om mitt liv så hade jag aldrig hört den.

Jag tar tillbaka allt jag har sagt.
Jag skulle göra allt annorlunda.