måndag 10 december 2012

December, december.


Ett år. Det har gått ett år, nu i natt. Ett helt år.
Fortfarande de cerisa trosorna i min byrålåda. Fortfarande den trasiga linningen där trådarna gav upp. Fortfarande finns dom kvar. Kanske för att jag inte kan slänga mitt bevis till mej själv. Inte ännu. Mitt bevis när jag tvivlar på mej själv. Han slet hårt. Jag minns det, men det är så lätt att snubbla i minnen. Kanske måste jag ha hjälp med att gå dom där stegen till soprummet. Kanske klarar jag det snart.

Snart tio år. Om några dagar ett decennium.
Fortfarande de brev han skrev inlåsta i skåpet. Fortfarande bilderna han tog, där bakom metalldörren tillsammans med breven. Fortfarande finns dom kvar.
En hjälp när jag snubblar i minnen.
Kanske kan jag aldrig slänga just hans brev. Minnena är så suddiga, fragmenten så spridda.
Kanske klarar jag det någon gång i framtiden.

Men annars lever jag. Jag tror att jag lever som jag vill leva.