Det var länge sedan jag skrev någonting nu. På något sätt gick luften ur mig då jag fick beskedet om att förundersökningen lagts ner. Världen rasade inte samman, men var nära på. Mest var det tron på att världen är god som rasade, som så många gånger förut.
En bra sak säger vissa – man ska inte leva i naiva tankar kring att allt är sockervadd och rundade hörn.
Jag hade ett samtal med en familjemedlem till mig för några månader sedan. Vi pratade kring det som hände, det som vi inte nämnt på 7 år. Märkligt det där egentligen, hur någonting som varit under en sådan tystnad kan skrika så förskräckligt mellan andningspauserna i en diskussion om vädret.
Det vi pratade om var vad allt fick för konsekvenser, vad som förändrades och som aldrig mer kan komma tillbaka.
Jag berättade om min ungdoms naivitet. Om hur jag faktiskt trodde att alla människor har någonting gott innuti sig. Jag trodde att man alltid kunde locka ut mjuka sidor ur alla människor. Jag hade en otroligt stor tro till människan, till hennes kärlek och empati. - Men jag har det inte längre. Numera tror jag att det finns människor som är onda rakt igenom. Som inte har något medlidande för någon annan, inte ens längst inne i en bortgömd vrå i hjärtat.
Som jag skrev tidigare – en bra sak säger vissa. Naivitet kommer man inte långt på.
Det som dock fick mitt hjärta att falla ner som en tung sten i magen var att min familjemedlem sa att han kände samma sak, att han inte längre har den tro på det goda i människan han hade tidigare.
Och jag kan bli så ledsen över det. För det finns många saker man kan ta av varandra, många saker man kan förstöra och ta ifrån. Men just den saken som rycktes ifrån oss, den var viktig, och den lämnar ett stort svart hål.
Jag önskar att det gick att få tillbaka.
