En dag ska vi dö, men alla andra ska vi leva.

I fredags. Jag slutade jobbet, låste dörren, gick i dom åtta minuterna det tar att gå till busshållplatsen. Väntade ett tag på bussen, men inte så länge, jag hade lyckats tajma rätt bra. Tog fram busskortet. Klev på. Börjar gå längst gången bakåt i bussen.

Så som jag gör två gånger om dagen, flera dagar i veckan. Ingenting konstigt.

Men, där sitter han. Tittandes nedåt, förmodligen i en mobil. Eller ner i knäet. Hjärtat trappar upp sitt bankande, det känns inte riktigt som om luften är tillräckligt lätt för att andas, den är som sirap i luftrören.

Jag tittar rakt fram och går förbi honom. Fortsätter till längst bak i bussen, sätter mej på ett säte som gör att jag sitter med ryggen mot färdriktningen. Andas.

Ringer en vän och försöker förstå vad jag känner. Kanske en rädsla. Kanske ett ingenting. Kanske alldeles för mycket.

Idag har mitt hjärta inte velat sluta jäklas med mej. Flera timmar av märkligt bankande. Och någonstans infann sej vad jag nog skulle vilja beskriva som dödsångest till slut.

- Jag vet att det inte är farligt, jag vet att jag inte kommer att dö. Men någonstans blev känslan alldeles för greppbar, alldeles för nära. Och jag började tänka på bussresan igen. Hur jag hoppade av och bytte buss eftersom jag inte visste vart han skulle. Sprang till en snabbare buss i centrum för att hinna hem dom där 7 minuterna tidigare, så att han inte skulle ha en möjlighet att stå vid min dörr.

Jag som aldrig var rädd för att dö. Och när jag varit rädd har jag försökt pressa mej ännu mer. Är det så att jag blivit rädd för att leva?

Jag använder hans namn.

Det är märkligt. Jag tar hans namn i min mun som om det vore en person jag kände. Känner.
Som om vi varit nära varandra, som om jag använt hans namn många gånger. Jag funderar inte ens innan jag använder det, på något sätt kommer det naturligt. Det är märkligt. Det borde inte komma naturligt.
Det ända vi har delat är något kortare samtal på någon fest för flera år sedan.
Vi har delat ett par kyssar, och ett par andra kyssar som från min sida var ofrivilliga.
Vi har delat en sexakt på ett golv, som avbröts väldigt tidigt eftersom jag insåg att jag faktiskt inte ville. Alls.
Sedan har vi inte delat någonting mer. Vi delade aldrig känslan av förvirring i att vakna upp av att ens trosor blir dragna i, vi delade aldrig smärtan i att han tryckte in alldeles för många fingrar in i mej, fingrar som jag inte ville skulle komma nära.
Rädslan jag kände delade vi aldrig. Inte skammen eller skulden heller.

När jag använder min föredettas namn, en person som jag faktiskt hade en relation med, eller kanske snarare en relation till, då tycker jag inte att det är märkligt. Vi delade många saker. Det var mycket som vi aldrig delade också, men jag kände honom. Förmodligen bättre än någon annan, då jag fick se alla hans sidor. Efter allt han utsatte mej för, alla våldtäkter och all psykisk misshandel, så tar jag hans namn i min mun utan problem, utan att fundera. Vi kände varandra med våra namn. Vi hade en relation.

Jag har aldrig haft en relation med eller till honom, ändå säger jag hand namn som om han tillhörde mej. Och på något vis känns det så, som om han tillhör mej. Som om han är en del av min historia, och därav är jag fri att använda hans namn som jag vill.
För någon månad sedan sökte jag på youtube efter hans gamla band och hittade några liveinspelningar. Tittade på hur han hoppade runt med gitarren och skrek in i micken.
Jag blev illamående, men kunde inte sluta titta. Yngre, annan frisyr, men samma människa.
En människa som numera är en del av mitt förflutna.
Ett namn som jag anser mej ha rätten att använda. Det är märkligt, men någonstans vill jag slita ut hans namn i takt med att han sliter ut sina skor.
Jag är arg, igen.

I am the bones you couldn't break.

Envishet. Vart hade jag befunnit mej nu, om jag inte hade haft min förbannade älskade envishet. På både gott och ont.

Jag kan inte hantera stress. Inte för fem öre.
På något sätt blir känsla av stress så otroligt bekant att den triggar igång alla minnen, alla känslor. 
Just nu äter sej stressen in i alla hörn i mina rum, tuggar sej in mot mitten, och jag står bara kvar utan att göra någonting. Förstelnad. Oförmögen.
Mitt hjärta hoppar över slag i tid och otid. Jag spenderade 15 timmar i sängen idag, och när jag väl lyckats kravla mej upp därifrån så fanns där bara värk i hela kroppen.

Ärligt vet jag inte hur länge till jag klarar det här. Min kropp vill inte, stretar emot och gör mej rädd. När hjärtat slår som vore revbenen fängelsemurar, då blir jag verkligen rädd. Jag vill inte dö, jag vill inte lämna ifrån mej ett liv fullt av bakslag och drömmar som lämnats som enbart drömmar. Jag vill inte vara en produkt av någon eller något annan än mej själv, och just nu, är det faktiskt vad jag är. En produkt av mina minnen.
Åh, det är så svårt det här, balansen mellan att vara ett offer, och att vara en överlevare. Kanske finns det ingen balans, man är antingen eller. Och om jag nu i skrift sagt att jag är en produkt, måste jag vara ett offer. Det vill jag inte.


All denna stress som jag inte förstår vart ifrån den kommer. Eller, börjar jag lägga ihop saker så ser jag ett mönster, men - om jag börjar lägga ihop, så känns det även oöverkomligt. Och så föds stressen där igen. I mitt huvud hör jag röster viska om att en veckas ledighet hade kunnat hjälpa, bara få andas ut på riktigt. I mitt huvud hör jag röster viska om att jag inte får vara borta någon dag från jobbet överhuvudtaget eftersom ekonomin då kommer vara omöjlig att få ihop. I mitt huvud hör jag röster viska att jag borde ha slagits, borde klöst och skrikit.
I mitt huvud hör jag röster viska om att det enda jag vill, den största önskan jag har för tillfället, är att få sova i en stor renbäddad säng bredvid en vän. Få vila under en människas skyddande arm och få viskat i mitt öra att allt kommer att bli bra, att det kommer att lösa sej och att jag kan sova riktigt gott, för det finns ingenting i världen som kan skada mej just nu.
Att få sova en hel natt, att få sova riktigt gott. Att inte känna mej ensam.

Så, jag sluter mina ögon och dagdrömmer fram det, så att rösterna inte behöver viska om det, inte behöver använda sina hesa skrik.
Jag dagdrömmer mej fram till dagar då jag bara tar det lugnt. Jag dagdrömmer mej fram till skrik, slag och sparkar. Jag dagdrömmer mej fram till att jag kommer undan.
Jag dagdrömmer mej fram till att få känna mej riktigt trygg. Och, det kan jag ju, för jag är ensam, det enda hotet som finns är jag själv.


Och jag ska köra in huvudet i betongväggen sjuhundasjuttioelva gånger till. Och jag ska dagdrömma mej bort när det blir för mycket. Och jag ska hitta mina platser i mina rum, där stressen inte kan äta mej levande. Och jag ska, måste, resa mej upp och få ordning på mitt universum igen, hitta marken och hitta himmelen och vända det hela rätt. På ren ilska om det inte finns någonting annat att ta ur. På ren jävla ilska ska jag klara det här.
- I am the bones you couldn't break.
Envishet. Vart hade jag befunnit mej nu om jag inte hade haft dej, underbara jävla envishet?

Denna förbannade bruna klänning.

Det var inte hela historien. Egentligen.

Den vän som jag sov över hos har jag emellanåt sovit över hos sedan nästan ett halvår tillbaka. Vi har sex lite nu och då efter att vi har festat. Det hade vi även i helgen, på morgonen när vi vaknade upp lagom slitna och sega efter en rätt märklig festkväll.

Jag såg till så att han fick komma. Hans sperma hamnade till stor del på den klänning som jag hade haft på mej kvällen innan och som jag sovit i. Samma klänning som jag sov i på min vardagsrumsmatta den där idiotiska kvällen för dryga fyra månader sedan.

Efter att han kommit hämtade han en handduk så att jag fick torka av mej, och jag fick bort det värsta. Sedan gick han upp för att kolla om han hade mat hemma.

Där låg jag ensam i hans säng och kände mej ...jag tror att ordet jag letar efter är använd. Inte en tanke på att jag skulle kunna ha fått komma också. Mat, det var det viktiga.

Jag letade rätt på resten av mina kläder, sa hej då och sedan gick jag till busshållplatsen för att fara hemåt.

Min vän är en jättefin person, jag vet att ingenting han gör är menat att göra mej illa på något sätt. Men när jag var på väg därifrån, när jag stod och knöt mina skor i hallen och han gjorde ett tafatt försök att höra vad jag skulle göra nästa helg, om vi kanske skulle hitta på någonting …fast, det var ju en födelsedagsfest han skulle på. Och sedan är det ju valborg. Jag kände mej bara så otroligt ensam.

Det han ville var förmodligen att visa att han är min vän, att vi skulle kunna hitta på något, att han uppfattade att jag mådde dåligt, att han lyssnat. Men jag kunde inte ta det som någonting fint, utan det enda jag tänkte var att han kände sej tvingad att säga det. Kände mej som en hora vars betalning inte ens är pengar utan bara några halvhjärtade försök till värmande ord. Som när det väl kommer till kritan inte betyder någonting. Alls.

Jag satt där på bussen, i klänningen jag hade på mej när Han tryckte in sina fingrar i mej. Den klänningen jag sov i den där decembernatten. Jag satt där på bussen i en brun klänning med spermafläckar.

Det är det här jag är värd. Det är det här jag är. Det är det här jag alltid varit, jag var bara dum nog att inbilla mej att jag kunde vara någonting annat.

I will brush off all the dirt, and I will pretend it didnt hurt.

Jag bad om hjälp. Jag skickade ett mail. Jag bad om hjälp, om att få någon att prata med. Dom skulle höra av sej inom kort. Det är tjugo dagar sedan.

I helgen sov jag över hos en vän eftersom det var smidigare än att ta sej hem. Jag var full, så som jag alltid är på helgerna numera. Vi låg i hans säng och pratade innan vi tillslut somnade, pratade om hur kvällen varit, hur livet är just nu, om allt mellan himmel och jord.
Jag berättade att jag kände mej så otroligt maktlös. Två utav mina närmaste vänner mår otroligt dåligt just nu, och jag räcker inte till, jag hatar att dom inte mår bra. Helt plötsligt frågar han - Men, hur mår du? Hur mår du egentligen?
Jag började gråta. Det är ingen som frågat mej hur jag egentligen mår på månader. Jag låg där, onykter och gråtandes, i hans säng och berättade att jag mår dåligt över det som hände i december, fortfarande. Han svarade att han hade trott att jag mådde okej, och det enda reaktion jag kunde ge på hans svar var att ligga där och känna tårarna rinna nerför kinderna och landa på kudden.

Onekligen är jag sjukt långsiktig som person. Onekligen borde jag ju ha kommit över det. Onekligen så är jag inte kapabel till att hantera saker. Jag är okapabel. Jag är en sådan man kan ignorera när jag ber om hjälp. Jag är en sådan man kan glömma bort. Jag är en sådan jävla dålig ursäkt till människa.

Det enda jag vill just nu är att bryta ihop. På riktigt. Bara få bryta ihop och gå sönder, så att jag kan börja lappa ihop mej själv och min självbild igen. Men det går inte.
Jag har inte råd att sjukskriva mej. Och mitt jobb har betalat in för lite skatt för mej under förra året så jag måste betala in lite under 2000 kronor, vilket mer eller mindre sätter käppar i hjulet för några av dom saker jag hade tänkt göra i sommar för mina hopsparade pengar, dom saker som gjorde att jag kände att jag hade någonting att längta till. Dom pengarna som var en livlina, en liten fallskärm utifall att någonting skulle gå på tok.
- Jag är fullt medveten om att det blir bättre, att livet blir bättre tillslut, men just nu känner jag ingen som helst glädje. Jag vill bara vara full. Jag vill bara att saker ska göra ont, så att jag åtminstone får veta att jag lever och fortfarande har känslor.
Jag vill inte vara med längre.

Jag vill inte det här en gång till.

I förrgår natt sov jag inte en blund. I natt lyckades jag av ren utmattning sluta ögonen.

Det bor en stress inom mej, och jag förstår. Efter nästan exakt 4 månader förstår jag hur mycket som sattes igång. Rörde upp så mycket gammalt. Rörde upp så mycket nytt.

Jag hittar mej själv i situationer jag känner igen så väl sedan tidigare. Musklerna på spänn, sökandes efter fara, huvudet analyserande, letandes efter flyktvägar. Hoppar till när vinden blåser ner snöskyffeln utanför ytterdörren, hoppar till när det knäcker till i lägenheten, alltid på vakt. Drar efter andan, syresätter kroppen, när mannen jag möter på gatan hoppar upp på trottoaren utan att jag kunnat förutspå det.

I förrgår sökte jag hjälp, samtalskontakt. Jag vill inte det här igen, jag vill inte vara den människan en gång till.

4 månader. Jag kommer på mej själv med att tycka att jag borde ha klarat ut det här nu, tycker att jag borde vara bättre. Förmodligen för att jag inte vill ta i det, inte riktigt vill ta in det med allt vad det innebär. Jag har en otroligt dålig ekonomi just nu, mycket på grund av att jag gjort så mycket senaste månaderna, varit ute med mina vänner nästan varje helg. Haft roligt och fått andningspauser. Min lön tillåter inte att jag gör saker som kostar pengar, på en halvtid med dåligt betalt är det inte möjligt att köpa mer än en öl på krogen, inte möjligt att ta en taxi hem när man inte kan ta bussen. Och det tillsammans med en kallhyra som gör elräkningarna på vintern skyhöga och två födelsedagar gör att jag inte har några pengar kvar. - Jag vet att det är oansvarigt, jag brukar faktiskt vara bra på att ha koll och på att lyckas vända på slantarna såpass många gånger att det nästan verkar som trolleri. Men, någonstans så har jag släppt allt i ett försök att överleva.

Nu kommer paniken. Att inte kunna röra sej, att inte kunna tillbringa nätterna med vänner, där jag kan känna mej om inte trygg så i alla fall tryggare. Att inte kunna dricka sej lagom berusad och lugn på vin. Att tvingas sitta ensam hemma och känna väggarna krypa närmare.

Om jag berättade för mina föräldrar vad som hänt så skulle dom stötta mej. Om jag bad dom. Dom skulle göra vad dom kunde för att jag skulle överleva månaden, se till att jag hade bra mat i kylskåpet. Se till så att jag hade pengar till en taxi hem utifall att jag inte ville spendera natten borta.

Jag pratade med min pappa på telefon idag, försökte få luft och mod i lungorna för att berätta, för att be om hjälp. Men jag kunde inte.

Jag vet att dom tog det hårt, att killen som bodde hos dom, i deras hus, som firade jul med familjen - som sa sej älska mej - behandlade mej så illa. När det hela nystades upp stängde vi alla in oss i vårt eget. Jag i mitt, dom i deras. Vi pratade aldrig om det, inte för än jag för några år sedan gjorde polisanmälningen.

Jag vet inte vad jag ska säga till dom. Att deras dotter är väldigt bra på att bli våldtagen? Att deras dotter inte kan lära sej av sina tidigare misstag? Att deras dotter alltid lyckas trassla till det, att det är det enda hon är riktigt jävla bra på?

Jag vet, jag vet faktiskt. Jag vet att det är dom, inte jag. Jag vet att det är den som våldtar som bär all skuld. Att jag inte bär någon alls. Men det finns ett spöke i mitt huvud, och hur mycket jag än skakar det fram och tillbaka verkar spöket inte vilja försvinna. Verkar inte rivas upp och trasas sönder mot mitt skallben för att sedan försvinna i tomma intet så som det aldrig varit där.

Skammen, skulden. Jag vill inte det här igen, jag vill inte vara den människan en gång till.

Jag kan deras namn.

Jag kan deras namn. Deras namn, för sådana har dom båda två, sådana är dom givna. Ibland smattrar dom fram i mitt huvud, varje konsonant ett gevärsskott. Ibland som ett mantra, för att på något vis komma närmare. Närmare vad vet jag inte.

Jag kan deras namn. Dom har mödrar, dom har fäder. Dom har varit efterlängtade, älskade, namngivna.

Jag önskar att dom inte hade namn. Jag önskar att dom inte hade familjer. Jag önskar att dom inte hade lungor, hjärtan, revben, naglar. Inte njurar, hjärnor, fingrar, händer.

Inte händer.

Hur tänker man? Hur tänkte dom?

För något halvår sedan satt jag i en fåtölj hemma hos mina föräldrar och tittade på TV. Det var ett program om Anders Breivik där dom försökte hitta förklaringar, nysta upp vad som måste ha gått fel. Jag tyckte inte om upplägget, tyckte att allt blev bortförklaringar och försök att hitta logiska förklaringar där det inte finns logik. Jag var inte intresserad av att han hade en pappa som kanske inte funnits där i så stor utsträckning. Jag var inte intresserad av att försöka förstå Breivik, eftersom det inte går.

Min pappa blev lite upprörd över mitt resonemang, och konstaterade högt att man måste vilja försöka förstå. Som människa så måste man vilja förstå.

Jag satt där i fåtöljen hos mina föräldrar, i huset där jag blivit våldtagen så många gånger. I fåtöljen som Han en gång suttit i. Och kände mej omänsklig eftersom jag inte hade lust att försöka förstå någonting oförståeligt. Inte hade orken.

Jag gick verkligen in för det en gång i tiden, jag ville verkligen förstå. Hitta förklaringar, omständigheter, anledningar. Hur mycket jag än försökte så gick det inte, inte helt. Jag kunde hitta pusselbitar som gjorde bilden något klarare, men det gick inte att hitta en övergripande förklaring.

Det finns ingen förklaring till att man skjuter 69 personer till döds. Det finns ingen förklaring till att man sätter en avbitartång mot någons tunga. Det är inte så enkelt som att man gör sådant eftersom man inte hade en närvarande pappa, eftersom man inte har en mamma som är i livet, eftersom man hade trasiga leksaker som barn.

Men, frågan finns ju alltid där ändå, hur tänker man? Hur tänkte dom?

Dom har namn. Dom har inte ödleskinn, klor, huggtänder. Dom är inte olika mej. Och någonstans där vill jag inte förstå längre, om ärligheten ska fram.

Och är det någon utav oss som är omänsklig, så får det vara deras skam att bära.