Och det känns bra.

Jag hittar mej själv fnissande. Leendes. Möjligtvis kär.

Jag hittar mej själv tänkandes att kanske, kanske är denna person en människa som jag vill ha nära mej. Sådär farligt nära. Som jag vill berätta hemligheter för. Som jag vill skratta med. Gråta med.

Fast, jag har aldrig varit en sådan som gjort något åt saken. Brukar sällan eller aldrig ta initiativet till att försöka lista ut om det kan tänkas vara ömsesidigt. Jag brukar bara gå runt och fnissa ett par veckor för att sedan drömma om att saker kanske hade kunnat vara annorlunda. Inse att det är en förälskelse dömd att tillhöra enbart mej. Sedan komma över det, hur lång tid det nu tar. 

Otestat. Ofarligt.

Men, jag tänker det. Jag tänker att jag kanske skulle vilja släppa honom nära. Han vet inte att jag tänker det, han vet inte ens att jag ler ett stort fånigt leende när jag tänker på honom.

Kanske är jag inte kär. Kanske är det bara glädjen i att förstå att man börjar få en vän, glädjen i att få ha en så fin människa i sitt liv.

Jag skulle kunna släppa honom nära. Jag skulle vilja ha honom nära, sådär nära så att det riskerar att göra ont.

Jag hittar mej själv villig till det. Och det känns bra.