Det där med sanningar.

Ärlighet varar längst säger dom. Sanningen.

Den är svår den där sanningen, mest för att det finns så många.

Det finns sanningar som gör ont. Det finns berättelser som inte ska filtreras genom förmildrande omständigheter och en önskan om att det inte ska skrämma bort. Sådana berättelser tappar sin sanning, lakar ur den.

När berättar man, och hur? Är det för en själv, för ens egen skull, man ska berätta? Eller för världen, för att om man inte är tyst så blir det diskussioner och det kan sakta men säkert så ett frö till förändring i samhället? Ska man berätta för att personen i fråga ska kunna försöka förstå, ge en mer tid, mer omtanke?

Och om det inte händer? Hade det varit bättre att inte berätta sanningen, utan istället säga att den kraftiga inandningen berodde på att han råkade trassla in sej i en hårslinga och således luggades? Ljuga? Att det inte alls var en sekund av rädsla?

Det är lite som att hoppa ut för ett stup och hoppas på att det på marken under ligger fullt med kuddar, madrasser och studsmattor. Man tyckte ju att man såg det hela på marken när man gick förbi dagen innan och sneglade nedåt. Det kanske ligger kvar.

Jag säger oftast bara att det är riktigt riktigt viktigt att om jag inte vill längre, om jag visar att jag inte vill mer, så är det så. Mitt nej är ett nej, och det spelar ingen roll när det kommer. Jag säger det nästan alltid. Och innan jag somnar säger jag oftast att man inte får göra någonting med mej när jag sover. När jag sover, så måste jag få sova. Ifred.

Det känns alltid lika märkligt att säga det, hur många gånger jag än sagt det till personen, samma sak, så måste jag säga det igen. För att känna mej säker. Jag är som en dålig skiva som har hakat upp sej.

Sanningen är att jag behöver att det inte glöms bort. Sanningen är att jag är rädd för att det kan glömmas bort. Sanningen är att jag kan vara rädd. Riktigt rädd.

Men det kan man inte säga.

Jag hade sex med en vän för cirka ett halvår sedan. Det dök upp bilder i mitt huvud och jag ville inte längre och avbröt det hela. Bilderna och minnena satt kvar under mina ögonlock och jag fick en ångestklump i bröstet. Jag kurade ihop mej och försökte intala mej själv om att minnena var gamla, om att jag inte behövde vara rädd. Att allt var lugnt.

Han tittade på mej, såg att jag mådde dåligt och sa: Varför gör du det här mot dej själv?!

Jag har funderat mycket på det. Vad är det jag gjorde? Och var det verkligen jag som gjorde det?

Sanningen är att jag skulle ha velat svara honom att... Ja, jag vet inte. Jag vet inte vad jag skulle velat svara honom, men jag skulle ha velat svara någonting. Försvara min rätt att faktiskt få försöka hitta tillbaka till min lust, till mitt behov av närhet, till min sexualitet.

Jag låg bara tyst och försökte förstå vad han menade.

Det finns ju alltid det där märkliga med att försöka våga lita på en människa, att låta en människa man kanske inte känner utan och innan få komma så nära. Ges möjlighet att kunna göra illa, både fysiskt och psykiskt. Det är en tillitsakt som kan vara svår, i alla fall för mej. Och ju närmare människan man kommer, ju mer man lär känna och kanske till och med börjar lita på, desto farligare känns det. För ju mer man tycker om, desto hårdare tar sveket.

Sanningen är att jag nästan alltid utgår från att det kommer. Ingenting är för evigt. Sanningen är att jag kommer på mej själv med att ta avstånd när någon kommer för nära, för det känns inte värt risken. 

Det är ingenting man kan säga.

Vad kan man säga, och hur?