Utbildningen jag alltid har drömt om
att gå, där går jag nu. Jag har flyttat till en ny stad, redo att
utforskas och förälska sej i.
Jag har fått antidepressiva. Piller
som ska göra livet lite enklare, och ge en möjlighet att klättra
upp på toppen av världen igen. Jag borde vara lycklig. Åtminstone
borde jag inte ligga i min säng för andra dagen i rad och gråta.
Jag vet inte vad jag gråter för nu.
Det är en sorg jag känner, men jag kan inte placera den. Kanske en
rädsla.
Att aldrig få platsa in. Att alltid
känna sej annorlunda. Alltid packningen på ryggen.
Jag har släppt en vän för nära
inpå. Mina hemliga gångar är inte helt mina längre. Det var dumt
gjort, men inte första gången. Skadereglering. Jag kanske bara
måste vara ifred en stund. Bara få vara.
Jag vet inte. Det gör jag aldrig. Mer
osorterad människa får man leta efter. Men jag hittar i mitt kaos,
så länge ingen får för sej att jag måste städa upp. Det är
mitt kaos. Mitt.
Kanske är det den känslan jag sörjer.
Att någonting är enbart mitt. För så är det sällan längre.
Hela tiden kräver människor att få
veta vad jag vill hålla för mej själv. Och jag, dum som jag är,
avslöjar. Sån är jag. Jag faller för trycket, som när ett träd
med alldeles för grunda rötter möter en lite stadigare vind.
Crooked. Crooked tree. Öm och sliten, krokig, böjd.
Ja, öm och sliten.
Jag önskar att jag hade en famn att
krypa upp i. Jag önskar att jag inte kände mej så ensam. Jag
önskar att jag kunde få fina ord viskade i mitt öra. Somna med en
arm runt midjan och en varm andedräkt mot nacken.
Så förbannat less på att vara stark
och inte gå sönder. Jag går sönder dagligen, men låter ingen se.
Och när jag släpper någon för nära,
visar mej hel, så går det inte längre.
Då ligger jag i två dagar i min
nyköpta säng. Då gråter jag kuddarna våta. Då försöker jag,
möjligtvis omedvetet, få människor att ta avstånd.
Jag är inget överkört djur man kan
peta på med en pinne. Jag vill vara viktig. För någon vill jag
vara viktig.
Ingen tanke tung, alla lika flyktiga.
Och så trött i kroppen trots att jag inte använt den på två
dagar. Så trött i själen.
Jag vill inte bli lurad. Jag vill inte
vara tillfällig. Kanske är det så att jag vill vara allt eller
inget. Jag vet inte. Jag vet ingenting.
Lycklig borde jag vara. Ordet borde är
värdelöst.
2 kommentarer:
Hej
Jag heter Lisa-Marie och studerar vid Göteborgs Universitet och jag skulle vilja berätta lite om ett projekt jag håller på med tillsammans med min medförfattare Hannes Edström. Vi är studenter vid institutionen för sociologi och arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet och arbetar just nu på vår kandidatuppsats. Det vi vill titta närmre på är vad kvinnor som blivit utsatta för sexuella övergrepp har för åsikter, tankar och känslor när det handlar om medling.Medling är en reparativ rättvisemetod och bygger på idén att den som blivit utsatt för ett brott skall ha möjlighet att möta sin gärningsman och därigenom få upprättelse, och kunna gå vidare. Medlingen kan ske genom ett möte eller ett brev men det som är viktigt är att det finns en trygg pålitlig och framförallt opartisk tredje part som är med och stöttar. Medling används i dagsläget inte vid just sexuella övergrepp (i Sverige) men däremot inom andra typer av brott. I Danmark används medling framgångsrikt vid sexualbrott och likså i Nya Zeeland. De utsatta kvinnorna har upplevt att medlingen varit positiv för dem. Medling kan ske utan att brottet är anmält, det enda som krövs är att gärningsmannen erkänner någon form av deltagande. Medling skall inte ske för att den som blivit utsatt skall förlåta. Et är en vanlig missuppfattning. För oss är det viktigt att kunna vara med och lyfta kvinnors röster och på något vis vara med och påverka efterarbetet och bidra med verktyg till läkningsprocessen. För att kunna göra det vill vi höra utsatta kvinnors berättelser och vilka känslor ni upplever när ni hör om medling, eller ens tänker på ett möte med den som förgripit sig. Vad ni skulle vilja säga till personen, vad ni tycker att hen skall veta. Vi hoppas att genom era erfarenheter ta reda på om medling borde användas även i Sverige. Det skulle betyda mycket för oss om du vill vara med och tala om vad du tänker kring detta eftersom du har dina egna unika upplevelser att berätta om . Om du vill vara anonym är det inga problem och all information du delger kommer användas enbart i forskningssyfte och kodas så att den inte kan kopplas tillbaka till dig. Vill du avbryta så sker det omedelbart utan konsekvens. Det enda jag behöver veta är att du är över 18 år för att kunna delta.Vill du ha mer information eller har frågor maila mig så svarar jag. Avslutningsvis vill jag be om ursäkt om jag gjort dig upprörd genom att ta kontakt och ställa dessa frågor, det har inte varit min avsikt.
Jag hoppas du vill delta, dina åsikter betyder mycket. Med varma hälsningar Lisa-Marie (Lisa_85@hotmail.com)
Ber om ursäkt mailen fel: Lisa_Magnusson85@hotmail.com ska det stå.
Skicka en kommentar