Jag har alltid sagt att jag inte ångrar
någonting. Att om jag fick möjlighet att leva om mitt liv så hade
jag gjort precis samma val, även vetandes vad som väntade. Jag satt
på marken med en god vän i en främmande stad för något år
sedan, och berättade att det var en bra sak – upplevelsen att
vakna upp med en kniv mot halsen. Han sa att han inte kunde tro det.
Jag förklarade att jag i och med den upplevelsen vet vad jag kan
klara, och att det är en trygghet i sej. Jag vet att jag kan klara
det mesta.
Jag har alltid sagt att jag inte ångrar
någonting, för det har varit det enda sättet jag har kunnat
förhålla mej till allt som hänt. Att tänka att jag blivit en
person som jag aldrig skulle ha blivit utan alla dom misstag jag
gjort. Att det var värt det.
Nu sitter jag uppe igen, kan inte
somna. Tankarna flyger omkring, men landar i samma fråga. - Vem
skulle jag ha varit?
Det har gått tio år sedan han tog
kontakt med mej på den där chatten, den där sommarnatten. Tio år.
Och ännu bär jag spår, tydliga spår. Vem hade jag varit? Om jag
hade fått leva om mitt liv, om jag inte hade startat upp datorn den
kvällen... Jag hade kanske gått klart grundskolan, jag hade kanske
kommit in på något gymnasium. Jag hade kanske varit en helt annan
människa, en hel sådan. Kanske hade jag flyttat från stan, kanske
hade jag aldrig dragit ihop efterfesten i vintras. Kanske hade jag
vaknat upp på morgonen och det första jag gjorde var att dra upp
rullgardinen. En sådan människa skulle jag kanske ha kunnat vara.
Det har gått tio år sedan jag för
första gången hörde hans röst. Jag minns inte längre riktigt hur
den lät. Det har gått tio år, och hade jag fått chansen att leva
om mitt liv så hade jag aldrig hört den.
Jag tar tillbaka allt jag har sagt.
Jag skulle göra allt annorlunda.
