En distansrelation. Det är vad jag har
till min kropp. Jag känner smärta, jag känner beröring, men det
har inte alltid, och är fortfarande inte alltid, helt självklart
att det är min kropp det handlar om. Som om det kanske inte fanns en
kropp kopplad till mitt huvud, som om det kanske inte fanns en kropp
kopplad till mitt rörelsemönster.
Jag gjorde en ny tatuering för några
dagar sedan. I hela processen med att få fram rätt design och så
vidare så blev jag ständigt påmind över min förhållning till
min kropp. Till min hud, till mitt kött. Hur jag ibland kan rycka på
axlarna och tänka att det inte gör någonting om det inte blir
rätt. Det är ju bara min kropp. Den där kroppen som jag sålde
Honom. Som Han tog.
Det är ju bara ett permanent märke på
min kropp. Axelryckning.
Hela det förhållningssättet stämmer
inte alls överens med mej. Jag är inte sådan. Jag är petig, jag
vill ha saker så perfekta jag kan. Kan stå och grubbla i en evighet
och testa 3 olika höjder när jag ska sätta upp en tavla. Sådan är
jag. Jag är ingen axelryckning.
Hela månaden har jag jobbat med att
sluta med det där. Med att inte ta min kropp på allvar, att inte se
den som min – min alldeles egna kropp, den enda kropp jag någonsin
haft och någonsin kommer att ha.
Tatueringen blev som jag ville ha den,
och jag är nöjd. Det känns lite som en liten vinst i den där
eviga kampen att resa sej upp, skaka av sej dammet och gå med
huvudet högre än någonsin.
Men, det är fortfarande en
distansrelation. Tidigare bodde kroppen på andra sidan jordklotet.
Nu bor den i grannkommunen. Närmare, men fortfarande inte nära nog.
Ännu ingen samborelation.
Ännu.
Och apropå det där med relationer.
Eller avsaknaden av dom.
Nej. Jag har inte vågat ta hans hand
och hålla den lite för länge. Inte vågat testa om han skulle
besvara en kyss. Någonstans är jag för rädd.
Hans vänskap är för viktig.
Besvikelsen för stor. Känslan för farlig. Jag har många, många
fler bortförklaringar på lager. Kanske inte förälskelse alls.
I helgen for vi ut för att festa
tillsammans. Det har vi gjort många gånger innan. Men i helgen
tänkte jag att nu, nu eller aldrig. Tänkte att jag skulle våga
komma lite för nära, våga testa vad som skulle hända om våra
läppar möttes. Bara våga, ni vet, sådär som alla andra människor
runt omkring verkar våga.
Men, jag vågade inte. Då, eller
aldrig. Otestat, ofarligt. Men fortfarande är det en sötma i att
känna att jag kan tänka i dom banorna. Att jag faktiskt vill tänka
i dom banorna. Att jag skulle vilja träffa någon att våga släppa
nära.
Men, det kommer inte att bli honom.
