Om det där med att man ibland nog måste ge upp.

Jag har ingenting kvar att säga. Det känns bara som ett stort tomt hål. Jag skulle ju läka. Bli bra, bli ”frisk”. Bli den människan jag hela tiden sett i spegeln, låta henne få komma fram. Ge henne fritt spelrum och tillåtelse att göra precis allt hon känner för. Revolution.

Jag skulle ju lista ut vad det var som fattades mej. Vad jag behövde för att bygga upp mitt självförtroende, bygga på min mur och eventuellt lägga på fler lager på mitt skinn.

Bli den där människan som jag vill vara. Som jag borde kunna vara.

Så fort jag ser mej själv på kort så vill jag bara riva sönder och förstöra. Jag ser en tjock, äcklig och begagnad människa som borde glömmas bort. Läggas i någon låda i en möbel på en dammig vind.

På något sätt tror jag i mellanåt att jag inte är av rätt virke, att jag inte har tillräckligt tjockt skinn för att kunna leva här. För jag tar åt mej. Jag blir ledsen. Och tillslut blir vardagen ett sätt att bekräfta att allt jag har hört och känt är sant. Och det har varit ett halvår av väldigt mycket ord.

Jag ser och minns tillbaka. Till alla gånger människor faktiskt behandlat mej fel. Men jag har inte stannat upp och förstått det för än nu, egentligen. Egentligen har jag bara sprungit och sprungit och sprungit. I tio år har jag sprungit. Och kommit nästan ingenstans.

Nu är fötterna så otroligt trötta. Mjölksyra i benen. Så, jag ser och minns tillbaka. Och blir arg.

Dessa vänner som behandlat mej fel. Som jag nu kan se behandlat mej fel. Så många gånger jag själv behandlat mej fel.

Detta vill jag säga er:

Om man har en vän som är 15 år och har blivit våldtagen är det väl självklart att man inte försöker övertala henne om att följa med till en bd/sm-klubb. Man är inte en omtänksam människa bara för att man berättar att man inte använder handklovarna när man sätter på henne för att hon inte ska bli rädd. Hon är lite rädd hela tiden, för du är rätt mycket äldre, mycket större och mår dåligt psykiskt. Och hon vill inte göra dej ledsen, arg eller besviken. Om du hade varit omtänksam, då hade du låtit henne vara.

Om man har en vän som man vet har blivit våldtagen så lyssnar man när hon säger att okej, du får sova över här, och okej, du får sova i min säng – men jag kommer att ha pyjamas på mej och du kommer att ha underkläder.

Man går inte runt naken i hennes lägenhet. Och när man, på något vis som hon inte längre kan minnas, ändå har sex med henne så lyssnar man när hon säger att hon inte längre vill. Man stannar inte upp i någon halv minut för att sedan fortsätta. För att sedan stanna upp ett litet tag när hon åter igen säger att hon inte vill. Hon ska inte behöva säga till tre gånger innan du suckar, slutar, lägger dej bredvid och somnar.

När du sedan berättar om det hela för eran gemensamma vän säger man inte att hon var fet, äcklig och ful.

Hon var måhända fet, äcklig och ful, men hon räknade dej som en vän. Och hon var jätterädd. Efter att hon sagt till för tredje gången att hon inte ville mer så kopplade hon bort kroppen och åkte in i sina tankar, så där som hon gjort under så många övergrepp. Så som hon hade lärt sej. När hon kom tillbaka låg hon inte längre bredvid en vän utan bredvid en skrämmande främling.

Om man har en vän som är 16 år och som man dragit med på en fest långt bort från hennes hem så filmar man henne inte. Man ska inte vara tre äldre killar som ger en shot vodka för varje plagg som lämnar hennes kropp. Man ska inte skratta och stå där, iaktta och filma.

Hon minns inte mycket från slutet av kvällen. Hon minns att hon sover i en säng tillsammans med en av killarna. När hon frågar sen om vad som hände den natten ska man svara, inte le och vägra berätta.

Hon drack så mycket den kvällen eftersom hon ville glömma ångesten som låg som cement i kroppen. När hon vaknade fanns där ännu mer.

När man har en flickvän man säger sej älska borde man även bry sej om hennes välbefinnande. När hon tydligt säger att hon inte vill någonting sexuellt, verkligen inte orkar eftersom hon är ledsen, då lyssnar man. När hon säger att hon skulle vilja att du höll om henne, helt osexuellt, bara ett litet tag, så att hon kan få känna sej trygg och kanske har möjlighet att somna den kvällen, och du säger att ja, självklart - då lägger du inte armen om henne och klämmer på hennes bröst.

När hon tar bort handen och säger att hon inte vill att du tar på hennes bröst, utan att hon bara vill känna sej trygg, att hon inte vill att det ska vara sexuellt – då lyssnar man. Man för inte tillbaka handen och säger att det ju inte är sexuellt. Man lyssnar på vad hon säger.

Och man ligger verkligen inte och trycker sitt underliv mot hennes kropp. Man lyssnar och accepterar att hon inte vill ha en hand på sitt bröst, att hon just då bara vill vara en människa som söker tröst och trygghet.

Hon kommer aldrig att kunna hitta trygghet i din famn när du gör så, och du har ingen rätt att klaga på att hon aldrig gör det. Och tillslut slutar söka den.

Och när du vet om att du är tillsammans med en tjej som har blivit våldtagen och inte har hittat tillbaka till sin sexualitet så är man försiktig. För man kan väldigt lätt göra skada om sexet inte sker på även hennes villkor. Man blir inte arg när hon inte vill för tredje dagen i rad. Man börjar inte tjata och pressa och stressa. Du bör inte beskylla henne för att du, ditt förhållande till trots, ibland måste onanera. Att man är tillsammans med någon betyder inte att man har fri tillgång till dennes kropp.

Om man är tillsammans med någon som har blivit våldtagen och ännu inte hittat tillbaka till en lust till sex så kan man inte tvinga det på henne. Man kan inte säga att man bara känner sej älskad när hon har sex med dej, och hela tiden ifrågasätta om hon verkligen älskar dej så som hon säger att hon gör. Man tjatar inte. Man pressar inte. Man ifrågasätter inte hennes känslor.

Av all stress utvecklade hon en smärta i underlivet i samband med upphetsning. Den finns där än idag om hon är stressad eller inte är helt trygg i situationen. Hon grät ofta efter att du fått utlösning och somnat.

Hon mådde otroligt dålig över att du aldrig ville lyssna och avfärdade hennes känslor och önskningar som vore dom absurda.

Åter igen har jag kämpat med sexualiteten. Till att hitta tillbaka till den. Jag fann den, jag vann den, sedan slets den iväg. Jag hittar den ingenstans.

Jag har försökt. Jag har bett om tålamod, men tålamod har hela tiden en mycket kortare tidsfrist än jag önskar. Det finns ingen som vill vänta på mej, andas med mej, låta mej närma mej i ett tempo som inte är autobahn.

Nu orkar jag inte mer. Jag orkar inte bli besviken mer. Besviken på min oförmåga. Besviken på min egen utsatthet. Besviken på att ingen orkar ge mej en chans. Vågar ge mej ett öra innan dom ger mej en kropp som jag inte förstår. En kropp som jag inte riktigt vågar röra av rädsla för att det kanske inte finns ett stopp sedan.

Jag gör illa mej själv. Jag söker någonting jag aldrig kommer att finna, och det gör ofantligt ont att inse. Det gör ofantligt ont att känna att det inte går, att det inte är värt att försöka längre.

För två somrar sedan hittade jag den sexualitet som jag aldrig hann utveckla ordentligt, och det var helt fantastiskt. Nu finns den ingenstans att hitta. Sedan ungefär ett och ett halvt år sedan är den försvunnen. Och jag tror att den denna gång försvunnit för gott.

Jag orkar inte mer. Jag tänker inte ge mej ut på jakt efter min sexualitet igen. Den är borta, och ibland får man helt enkelt bara acceptera och ta den sorgen.

Jag har ingenting kvar att säga. Det känns bara som ett stort tomt hål. Och någonstans i det tomma hålet får jag försöka hitta den människa jag vill vara.