Frihet är ett märkligt ord.

Det var en gång någon som sa: att läka är en sorgeprocess, och jag har förstått att det nog stämmer.
Men jag sitter här, 7 år efteråt, och undrar när sorgen ska ta slut. När jag ska kunna resa mej på riktigt.

- Visste han vad han gjorde mot mej? Visste han hur mycket han förstörde, raserade? Vet han det nu?

Jag ska ta det från början - Jag var 14 år. Vi träffades på en chatt och fortsatte att ha kontakt även efter att vi stängde av våra datorer den natten. Vi började skicka brev till varandra, prata i telefon.
Jag var inne i en djup depression och längtade efter någon jag kunde prata med, någon som lyssnade. Det gjorde han. Han var prinsen på den vita hästen.
Men han förändrades. Sakta men säkert förändrades han.
Jag vet inte om jag egentligen märke när det började gå över gränsen eller inte, men innan vi skulle träffas första gången minns jag att jag var rädd. Det gjorde jag rätt i att vara.
Under de månaderna vi var ett par utnyttjade han mej, misshandlade mej psykiskt men även någon enstaka gång fysiskt. Han höll en kniv mot min strupe. Han våldtog mej.
Hans grepp om mej var så otroligt starkt, kontrollbehovet enormt. Jag var hans hans docka.

Jag lyckades lämna honom, tillslut. Jag spelade ut honom mot sej själv, manipulerade honom.
Den egentliga anledningen till att jag lyckades slita mej lös är i princip att jag inte brydde mej längre. Jag orkade inte mer.
Om han slog ihjäl mej så var det en befrielse, om jag lyckades bryta vårt förhållande var det en befrielse. En win-win situation.
Så jag vågade, jag gav upp helt - och vågade. Och blev "fri".

Frihet är ett märkligt ord.
Jag blev aldrig någonsin fri från honom. Jag är inte fri än idag.
Hans ansikte har jag inte sett sedan dagen han reste från mitt hem för sista gången, en kort tid efter att jag lyckats bryta upp, men jag ser det ändå överallt. Det är inte så ofta nu längre, men under många år fanns han i främmande människor jag passerade på gatan, främmande människor som satt bredvid mej på bussen. Han fanns överallt. Rädslan fanns alltid där, att han skulle komma tillbaka, att jag aldrig var eller skulle kunna bli just fri.

Jag fick aldrig någon riktigt punkt, ett avslut. Jag fick aldrig riktigt bekräftat att jag var riktigt fri, att jag hade klippt av alla band som han snärjde in mej i.

För några månader sedan anmälde jag honom.
Idag fick jag ett brev om att förundersökningen är nedlagd.
Det finns ingen rättvisa i den här världen.
Jag måste leva med vad han gjorde mot mej dagligen. Jag måste leva och försöka övervinna alla rädslor han gav mej - jag får bära skulden, skammen och kränkningen.
Han fortsätter med största sannolikhet sitt liv som om ingenting har hänt.

I don't live on the moon.

Jag börjar bli galen.
I don't live on the moon - jag förstår att det kan vara någonting farligt som jag gett mej in på.
Jag förstår att om han var så empatilös då, är han förmodligen ännu värre nu.

Jag tyckte att jag såg honom på mitt jobb i veckan. Blå mössa, brunt hår, lång och smal. Ansiktet tycktes stämma.
Jag blev rädd. Jag vill inte egentligen erkänna det, men jag blev rädd.
Jag gick runt där mellan hyllorna och tjuvkikade. Låtsades ha ärenden för att få en bättre sikt, för att studera honom närmare. Han var inne i affären i runt 15 minuter, men det kändes som en evighet. Jag väntade på att han skulle kliva fram, säga hej - kommer du ihåg mej?
Kanske hoppa på mej, tvinga med mej till en bil, köra iväg till något gudsförgätet ställe och avsluta det han för så länge sedan påbörjade.

Det var inte han. Jag är nästan säker på att det inte var han - men bara nästan.
7 år har gått - 7 år är lång tid. Man förändras, utseenden förändras.
Om han kom på riktigt - skulle jag känna igen honom? Tveksamt. Och det gör mej rädd, det skrämmer mej mycket.

Men jag tycker ändå att jag borde göra det, känna igen honom. Dom där ögonen glömmer jag aldrig. Aldrig den där munnen, den där näsan. Aldrig glömmer jag hans ansikte.
- Fast det stämmer inte riktigt. Egentligen minns jag honom inte riktigt klart, bara suddiga bilder. Men jag tror att om jag ställs framför honom, så skulle jag minnas klart. Jag skulle se dom där mörka ögonen och veta att det är han.

7 år är lång tid, jag tror inte han skulle känna igen mej.