I don't live on the moon.

Jag börjar bli galen.
I don't live on the moon - jag förstår att det kan vara någonting farligt som jag gett mej in på.
Jag förstår att om han var så empatilös då, är han förmodligen ännu värre nu.

Jag tyckte att jag såg honom på mitt jobb i veckan. Blå mössa, brunt hår, lång och smal. Ansiktet tycktes stämma.
Jag blev rädd. Jag vill inte egentligen erkänna det, men jag blev rädd.
Jag gick runt där mellan hyllorna och tjuvkikade. Låtsades ha ärenden för att få en bättre sikt, för att studera honom närmare. Han var inne i affären i runt 15 minuter, men det kändes som en evighet. Jag väntade på att han skulle kliva fram, säga hej - kommer du ihåg mej?
Kanske hoppa på mej, tvinga med mej till en bil, köra iväg till något gudsförgätet ställe och avsluta det han för så länge sedan påbörjade.

Det var inte han. Jag är nästan säker på att det inte var han - men bara nästan.
7 år har gått - 7 år är lång tid. Man förändras, utseenden förändras.
Om han kom på riktigt - skulle jag känna igen honom? Tveksamt. Och det gör mej rädd, det skrämmer mej mycket.

Men jag tycker ändå att jag borde göra det, känna igen honom. Dom där ögonen glömmer jag aldrig. Aldrig den där munnen, den där näsan. Aldrig glömmer jag hans ansikte.
- Fast det stämmer inte riktigt. Egentligen minns jag honom inte riktigt klart, bara suddiga bilder. Men jag tror att om jag ställs framför honom, så skulle jag minnas klart. Jag skulle se dom där mörka ögonen och veta att det är han.

7 år är lång tid, jag tror inte han skulle känna igen mej.