Dom kallar mej överlevare.

Ja, det är så dom benämner mej. Jag är inte ett offer, utan en överlevare.
Och jag gillar att höra det där ordet - överlevare.
Hela tiden, alla dessa år, har jag tänk på mej själv som ett offer. Tänkt på mej själv som någon som är ett offer men samtidigt vägrar vara just det.
Nu har jag förstått hur det egentligen är: man kommer aldrig ifrån den man är, den man var, den man så småningom blir.

Jag är ett offer.
Första gången jag egentligen tog orden i munnen var nog vid ett läkarbesök för cirka 2 år sedan.
Jag bad läkaren att säga till innan han skulle röra vid mej, röra vid mitt ansikte. Jag sa "jag vill att du säger till innan du tar i mej, jag är ett gammalt våldtäktsoffer, och min försvarsinstinkt är stark."
Läkaren lyssnade inte.
Jag minns att det var en dubbelsidig känsla, å ena sidan hade jag uttalat ordet, å andra sidan verkade det inte som om det gav honom någon anledning till hänsyn, men jag hade endå klarat av att uttala det.
- Nu kallar jag mej överlevare. Om än att jag själv inte högt uttalat det ordet om mej själv, ännu.
Men det är vad jag är, för jag överlevde.

Jag var 14 år. Jag var ett bara ett barn.
Vilsen, rädd och i en djup depression. Jag var så långt nere i djupet att jag inte kunde komma så mycket längre ner utan att helt enkelt avsluta mitt liv.
En kväll satte jag mej vid datorn och loggade in på en chatt. Det är mitt livs stora misstag, att jag just den dagen, just i det tillståndet, loggade in på en chatt och sökte efter någon att prata med.
Han hittade mej direkt.

Nu, sju år senare, har jag just anmält honom för vad han gjorde mot mej.
Det är sju år sedan mardrömmen utspelade sej, men det känns ofta som om det vore igår.
Men jag lyckades överleva, och det är någonting jag idag är stolt över. Ibland blir jag dock osäker på om jag kan överleva mina egna tankar kring det som hände, för dom spretar åt alla håll.
Jag beskyller mej själv, förlåter mej själv, anklagar mej själv etc, om vart annat. Det tar på krafterna.
Jag är inget offer, om än att det är just det jag är. Man blir inte klok på det. Jag blir inte klok på det.
Jag är en överlevare, med allt vad det innebär.