Det är märkligt. Egentligen är det märkligt. Alla de människor som man faktiskt inte trodde skulle försvinna, de försvinner. De människor man aldrig trodde skulle sluta skriva, sms:a, ringa. De människor man trodde att man hade närmast, och som inte skulle låta en försvinna.
När jag äntligen lyckades lämna min misshandlade pojkvän som 15-åring blev mitt liv kaos. Än mer kaos än det var under misshandeln. Jag hade ingenstans jag kände mej trygg, ingen plats där jag kände att jag kunde ta vägen. Jag kände mej som den ensammaste människan på jorden. När jag berättade lite av vad som hänt för mina tre närmaste vänner så försvann två. Kanske egentligen alla. Någon verkade tycka att jag kanske hittat på alltsammans. Jag har alltid tänkt att det inte var konstigt. Dom var inte äldre än mej, vi var fortfarande barn. Det är inte alltid lätt att veta hur man ska reagera.
När jag gjorde anmälningen 2009, under de månader innan brevet med informationen om att förundersökningen lagts ner, så slutade många av mina vänner att höra av sej. En utav mina närmaste vänner hörde knappt av sej alls på den tiden, frågade inte hur jag mådde, frågade inte om jag levde.
Jag sitter och skriver fast jag borde gått och lagt mej för länge sedan. Men jag kan inte komma ifrån att tårarna tränger, tvingar sej fram. Och jag känner mej så ensam. Denna gång har jag mist en av mina, vad jag trodde var, närmaste vänner. Han som alltid funnits där. Men, sanningen är nog att jag förlorade honom redan innan, att jag berättade om våldtäkten var bara halmstrået som knäckte kamelens rygg.
Jag vet inte, men det verkar som att jag mister mina vänner när jag mår dåligt. Därför håller jag uppe en fasad just nu. - Jag klarar mej, jag har varit med förr, det här är ingen match, jag mår helt okej. Jag skulle nästan kunna lura mej själv. En annan utav mina absolut närmaste vänner hör knappt av sej heller just nu. Hon har aldrig frågat hur jag mår i och med det som hänt. Hon låg och sov i rummet intill den natten, och jag förstår, jag förstår att det är jobbigt. Jag önskar att hon kunde prata med mej.
Mest av allt önskar jag att någon kunde fråga hur jag mår – egentligen mår. Fråga hur det går med min polisanmälan. Då hade jag kunnat berätta att jag i förrgår fick veta via ett sms från polisen som höll i förundersökningen att åklagaren lagt ner ärendet.
Nu väntar jag på att få brevet. Jag väntar på att få hålla det där papperet i handen. Jag vet inte varför, men jag inbillar mej att jag få kan få kraft att riva sönder det, skrika, gråta och sedan skrika ännu högre. Kura ihop mej på golvet och tillåta mej själv att vara så ledsen som jag faktiskt är.
