Men, jag är arg.

Ännu en gång.
Inte lika våldsamt. Inte lika paralyserande, men fortfarande paralyserande. Kränkande.
Att någon tar sig rätten. Tar sig rätten till min kropp. Till det som jag faktiskt kämpat så länge för att återta, återfå – min kropp. Tar sig rätten till mig.

Jag var dum. Korkad. Fel beslut, fel val. Fel, fel, fel. Någonstans är det nog en bitterhet jag känner just nu, en bitterhet och en ilska. Jag är arg.

Jag var full. Jag hade varit på en spelning, jag hade gått från en grymt dålig dag till en rätt okej, jag hade en utav mina närmaste vänner med mig på efterfest. Och han. En bekant, som jag egentligen aldrig gillat. Som jag aldrig förstått mig på eller känt någon önskan av att känna vidare.

Varningsklockorna plingade, ringde högt i mina öron. Särskilt när han fattade grepp om mitt huvud och tvingade det nära hans, så att han kunde kyssa mig. Vi hade hånglat tidigare under kvällen, men nu ville han igen. Sådetså. Jag berättade för honom att man absolut, absolut inte får göra så mot mig. Jag berättade varför jag blev rädd. Efter att jag fort förklarat fattade han ett nytt grepp om mitt huvud, men denna gång drog han inte lika hårt för att få mig att komma nära. Det behövde han heller inte, på något vis tror jag att jag kanske gav upp. Förstod att han inte var intresserad av att förstå.

Det ledde till sex. Innan sa jag till honom att det var viktigt att han slutade om jag sa till. Det är märkligt att jag ens känner att jag behöver säga det, men det gör jag ofta, alltid.
Jag kände fort att jag inte längre ville, sa det till honom. Och han slutade. Gick till badrummet. Jag tog på mig mina trosor, vände mig om och somnade. Jag tror att jag somnade innan han kom tillbaka.
Sedan vaknar jag. Han har sina fingrar inuti mig. Drar i mina trosor, så hårt att jag nästan får panik. Jag känner att sytrådarna håller på att ge med sig. Svika mig.
Jag vet inte.
Jag minns att jag tänkte att det här inte händer. Att det inte får hända. Nej, nej, nej.

Kanske säger jag något, det kan jag inte minnas. Jag får bort hans fingrar i alla fall och drar upp mina trosor.
Jag är trött, jag är full, jag orkar inte ta in det som just hänt. Somnar om.
Jag vet inte hur lång tid det tar innan jag vaknar igen. Men vaknar igen gör jag. Samma fingrar inuti mig. Samma tankar i hjärnan. Samma ångest i kroppen.
Jag får bort hans hand på nytt. Ligger vaken. Stänger av, kopplar bort. Somnar förmodligen till slut.
Vaknar när han ska upp till sitt jobb. Han lämnar sitt telefonnummer i min mobil. Och går.

Ännu en gång. Inte lika paralyserande, inte lika smärtsamt, inte lika utdraget. Men det betyder inte att det inte känns. Just nu, denna natt, är det öronbedövande.
Jag sov, i mitt hem, det som skulle vara min trygga plats. Jag sov.
Nu har jag väldigt svårt att somna.

Jag är arg. Jag är tamefan arg.
Förstår han hur jävla långt jag hade kommit? Hur mycket jag hade övervunnit, tagit tillbaka, frigjort?
Ett steg framåt, två tillbaka. Eller kanske inte. Jag vet inte. Ingenting.
Det har snart gått två månader. Det tog cirka två veckor innan jag polisanmälde det, men jag gjorde det. Ännu en förundersökning. Ännu en väntan på ett brev där det står att den lagts ner.
Ännu en gång.

Ett steg framåt, två tillbaka. Hur var det nu - ryggen öm och sliten, krokig och böjd.
Men, jag är arg.