Cerise.

Vem är jag? Vad är jag? Kan jag bli den jag skulle vilja vara?

Kan jag vara jag igen, efter att jag ändå lyckats bli jag tidigare? Går det att göra det till synes omöjliga, två gånger om?

Tredje gången gillt?

Borttappad. Så känner jag mej. Borttappad och bortspolad. Använd, återanvänd, förkastad. Bortslängd.

En tidsfråga, jag vet. Jag vet att det blir bättre, men det är så många känslor i min kropp, så många frågor i mitt huvud. Jag trodde att jag kunde det här nu, att det skulle vara enkelt. Enklare än det är just nu i alla fall. Åh, alla dessa frågor som flyger som jetplan.

Vad ska jag göra av trosorna? Jag slängde dom i tvätten innan jag hoppade in i duschen dagen efteråt. Minns att jag tänkte att jag kanske borde slänga dom i soptunnan istället.

Tror att jag uppfattade att han hade dragit sönder linningen, sa till mej själv att man ju alltid kan laga dom. Sy ihop resåren igen. Sy ihop livet, glömma bort att det en gång slitits sönder.

Jag tvättade inte på runt tre veckor, orkade inte ta itu med berget som växte sej högre och högre. Någon dag innan jag skulle på förhör hos polisen var jag så fruktansvärt rastlös, vågade inte sitta stilla och tänka. Så, jag tvättade. Och där var dom. Jag hade raderat ut deras existens från min karta. Nästan övertalat mej själv om att trosorna inte gått sönder, att jag enbart tänkte när jag låg där på mattan att sytråden snart skulle ge upp, svika. Men jag hade glömt bort sveket.

Jag visste inte vad jag skulle göra när jag plockade ner dom från torkställningen. Vad jag skulle känna. Bomullstrosa, cerise till färgen. Köpta på HM några månader tidigare.

Nu ligger dom med alla andra trosor i en byrålåda. Eller nej, nu ljuger jag. Alla andra trosor ligger inte där längre, dom ligger i en ikea-påse på golvet framför byrån. Jag orkade inte se den där stickande cerisa färgen varje dag, så jag har slutat att lägga in tvätten i lådorna.

Vad ska jag göra av trosorna? Vad ska jag göra av mej själv?

Så gott som jämställda Sverige.

Hej! Idag är det internationella kvinnodagen. Och nästa vecka så fyller jag 24 år. Det sista är egentligen oviktigt, men jag tror att det är så att kombinationen av att det är den 8:onde mars och att det snart är min födelsedag har gjort att jag tänkt extra mycket på dej idag. Hursom. Jag är alltså en snart 24-årig kvinna i Sverige. Inte särskilt ovanlig eller märklig, och det finns en sak jag velat säga till dej en tid.

För några år sedan hörde jag dej, man på radion, säga i en jämställdhetsdebatt att kvinnor borde sluta säga ifrån, att det faktiskt är så gott som jämställt i Sverige, att kvinnor borde vara nöjda och sluta skrika om orättvisor som inte finns. Att kvinnor borde förstå att man måste nöja sej också. Du tyckte att det var dags att vara nöjd.

Jag minns inte vem jag hade bredvid mej den dagen, men denna person snäste tyst ”Jävligt lätt att säga när man är på det vinnande laget.” Jag tycker att det är väldigt synd att du inte kunde höra det svaret.

Jag fyller som sagt snart 24 år, vilket inte är särskilt gammalt, men jag har ändå hunnit med en del. Att vara i ett misshandelsförhållande för exempel. Psykisk, fysisk, ekonomisk, materiell och sexuell misshandel. Och för nästan exakt 3 månader sedan blev jag våldtagen på en efterfest. En man ansåg sig ha rätten att trycka in sina fingrar i mej, att jag sov och därför inte hade möjlighet att säga något om saken spelade ingen roll.

Det är bland annat sådant som kan hända om man är en kvinna. Det kan såklart även hända om man är en man, men sannolikheten är betydande mindre. Men, sådant har nog aldrig hänt dej, eller dom som brukar sitta och dunka dej i ryggen.

Den dagen då jag säger nej - och det tas på lika mycket allvar som ditt nej, när jag inte behöver fundera över vad jag hade fått för lön om jag var av ditt kön, när mina rättigheter väger precis lika tungt, när mina känslor och drömmar är precis lika mycket värda som dina. Den dagen då jag är lika viktig som dej, när båda lagen vinner eller ännu hellre - det inte finns två lag att prata om, då, du fantastisk okarismatiske man som av okänd anledning fick radiotid, då kan jag tänka mej att sluta skrika. Då är jag nöjd.

Och våga inte säga, en enda gång till, att kvinnor ska vara nöjda innan dess.

/Arg kvinna i det ”så gott som jämställda” Sverige