Cerise.

Vem är jag? Vad är jag? Kan jag bli den jag skulle vilja vara?

Kan jag vara jag igen, efter att jag ändå lyckats bli jag tidigare? Går det att göra det till synes omöjliga, två gånger om?

Tredje gången gillt?

Borttappad. Så känner jag mej. Borttappad och bortspolad. Använd, återanvänd, förkastad. Bortslängd.

En tidsfråga, jag vet. Jag vet att det blir bättre, men det är så många känslor i min kropp, så många frågor i mitt huvud. Jag trodde att jag kunde det här nu, att det skulle vara enkelt. Enklare än det är just nu i alla fall. Åh, alla dessa frågor som flyger som jetplan.

Vad ska jag göra av trosorna? Jag slängde dom i tvätten innan jag hoppade in i duschen dagen efteråt. Minns att jag tänkte att jag kanske borde slänga dom i soptunnan istället.

Tror att jag uppfattade att han hade dragit sönder linningen, sa till mej själv att man ju alltid kan laga dom. Sy ihop resåren igen. Sy ihop livet, glömma bort att det en gång slitits sönder.

Jag tvättade inte på runt tre veckor, orkade inte ta itu med berget som växte sej högre och högre. Någon dag innan jag skulle på förhör hos polisen var jag så fruktansvärt rastlös, vågade inte sitta stilla och tänka. Så, jag tvättade. Och där var dom. Jag hade raderat ut deras existens från min karta. Nästan övertalat mej själv om att trosorna inte gått sönder, att jag enbart tänkte när jag låg där på mattan att sytråden snart skulle ge upp, svika. Men jag hade glömt bort sveket.

Jag visste inte vad jag skulle göra när jag plockade ner dom från torkställningen. Vad jag skulle känna. Bomullstrosa, cerise till färgen. Köpta på HM några månader tidigare.

Nu ligger dom med alla andra trosor i en byrålåda. Eller nej, nu ljuger jag. Alla andra trosor ligger inte där längre, dom ligger i en ikea-påse på golvet framför byrån. Jag orkade inte se den där stickande cerisa färgen varje dag, så jag har slutat att lägga in tvätten i lådorna.

Vad ska jag göra av trosorna? Vad ska jag göra av mej själv?