Och jag kommer på mej själv med att säga samma sak.

Sommaren går fort när den väl kommer igång. Åren också. Just nu i aprilvädret så känns det mest som om tiden stannat i ett dåligt skämt. Jag längtar så fruktansvärt efter att gå barfota i gräset.
Förra sommaren var så märklig. På bara några månader lärde jag mej saker som jag försökt förstå i många år, det tog egentligen bara veckor att lära sej. Hur det känns att bli riktigt respekterad till exempel, och hur det känns att kräva det.

För ungefär ett år sedan lämnade jag min före detta sambo. Bakom oss hade vi runt 5 år, både bra och dåliga år. Förmodligen kanske 2-3 år för mycket, men det blir lätt så, man växer samman, man stannar inte upp så ofta och funderar över om man är så lycklig som man själv vill tro.
Min före detta sa ibland att han aldrig accepterade mitt förflutna. Aldrig accepterade att jag blivit misshandlad och våldtagen, aldrig accepterade att jag har ärr kvar. Han sa alltid att han väntade på att jag skulle bli "normal".
Under hans födelsedag gjorde jag precis allt i min makt för att han skulle ha en bra dag, en smidig och trevlig dag med familj och vänner. På kvällen var jag helt slut mentalt, kunde inget annat göra än att sitta i soffan och stirra på TV:n utan att egentligen lägga märke till vad som hände på skärmen. Han berättade att han haft en underbar dag, att han önskade att det alltid kunde vara så. Det var dagen då jag gav upp, då jag inte längre ville vara med.

Just efter vi brutit så träffade jag en ny bekantskap, och vi inledde någon form av icke-förhållande. Och, jag lärde mej, oh som jag lärde mej! Ett förhållande, om än ett icke-förhållande utan vidare mycket mer känslor än vänskap inblandat, där jag kunde styra. Där jag fick växa och inte puttas framåt mot något avlägset "normalt". Ett sexuellt förhållande som inte involverade tjat, som inte involverade att jag gav med mej för att slippa känna mej otillräcklig. För det är nog något jag i princip alltid känns mej, otillräcklig. Och jag har nog sedan misshandelsförhållandet i min ungdom aldrig vågat njuta, aldrig vågat släppa den lilla bit av kontroll som jag lyckats rycka åt mej. Efter dom första våldtäkterna trodde jag aldrig att jag skulle ha sex igen, aldrig aldrig igen. Och det var en enorm sorg, så jag stretade emot. Misshandlade min kropp, hade sex fast jag inte ville, fast ångestklumpen exploderade i bröstet.
Under något halvår med min före detta sambo grät jag alltid efteråt. Jag kröp ihop med ryggen mot honom och grät så tyst jag bara kunde. Han hörde mej sällan.
Men inte med honom, inte i det där icke-förhållandet. Han bad om min tillit och svek den aldrig. När jag avbröt eftersom jag fick flashbacks så fanns han där, inte för att han trodde att det kunde finnas en fortsättning när min hjärna rensat upp bland skeletten, utan för att han ville finnas. För att han var en vän. För att han ville låna ut sin axel och värme till mej lika mycket som jag ville låna ut min axel och värme till honom.

Senare den sommaren blev jag förälskad i en nära vän till mej. Och jag fick ha honom ett kort tag trots allt som hela tiden rörde sej runt omkring oss. Han lärde mej hur det känns att vara riktigt älskad.
Vi bodde i ett hotellrum i en större svensk stad. Oklippta naglar som råkade riva, och jag kände igen känslan. Kände igen smärtan, och lyckades inte hålla tankarna kvar.
Jag låg i sängen, försökte hålla huvudet i schack, försökte dämpa paniken. Kunde inte andas, försökte få luft men kunde bara dra snabba ytliga andetag. Han frågade om han fick lägga sej bredvid mej, tog min hand och la den på sitt bröst. Sa att vi andas tillsammans, att jag kunde ta det lugnt. Och det gjorde jag, för tryggare har jag nog aldrig känt mej. För jag låg bredvid någon som älskade mej, någon som bara ville mej väl.

Förra sommaren lärde jag mej att jag får göra som jag vill. Får säga nej, och kan kräva att det sedan inte är någon diskussion. Att jag kan våga lita på någon till fullo, och inte bli sviken. Att jag kan känna mej så där fruktansvärt trygg, som jag annars bara gjort i mina dagdrömmar, att man faktiskt kan känna så i verkligheten. Att jag är värd att vara älskad.

Just nu när jag tittar ut genom fönstret, ut mot ett svart ingenting med vit mark, så längtar jag efter en till sådan sommar. Det var inte bara en bra sommar, i den gömdes mycket smärta och sorg, men oh, vad jag lärde mej saker! Saker som jag egentligen borde ha lärt mej för länge länge sedan.
Jag längtar efter ännu en sådan sommar, för jag behöver det.
Det finns en stor klump i min hals. Stor och svart. I den bor rädslan av att jag aldrig ska få uppleva det igen. Aldrig mer få vakna bredvid någon som älskar mej, älskar mej för alla knepiga saker jag har för mej, för alla ärr jag har i mitt huvud och i min hud, för alla spontana utfall och korkade ord. Som älskar mej för allt jag skäms för. Aldrig mer få känna mej trygg i närheten av någon, aldrig mer få känna mej värdefull och accepterad.
Aldrig mer få somna bredvid någon utan att tänka "Vågar du verkligen ta den här risken?"

Innan den där idiotiska efterfesten - innan jag somnade på min vinröda matta, var jag faktisk fruktansvärt stolt över mej själv, över allt jag hade övervunnit. Över den där sommaren, över dom sjumilakliv som jag gick med huvudet högre än någonsin.
Nu, idag, kommer jag på mej själv med att säga samma sak till mej själv som min före detta sambo ibland sa
- Jag har väntat på att du ska bli "normal" länge nu, men det känns som om det aldrig kommer att hända.