Jag vill inte det här en gång till.

I förrgår natt sov jag inte en blund. I natt lyckades jag av ren utmattning sluta ögonen.

Det bor en stress inom mej, och jag förstår. Efter nästan exakt 4 månader förstår jag hur mycket som sattes igång. Rörde upp så mycket gammalt. Rörde upp så mycket nytt.

Jag hittar mej själv i situationer jag känner igen så väl sedan tidigare. Musklerna på spänn, sökandes efter fara, huvudet analyserande, letandes efter flyktvägar. Hoppar till när vinden blåser ner snöskyffeln utanför ytterdörren, hoppar till när det knäcker till i lägenheten, alltid på vakt. Drar efter andan, syresätter kroppen, när mannen jag möter på gatan hoppar upp på trottoaren utan att jag kunnat förutspå det.

I förrgår sökte jag hjälp, samtalskontakt. Jag vill inte det här igen, jag vill inte vara den människan en gång till.

4 månader. Jag kommer på mej själv med att tycka att jag borde ha klarat ut det här nu, tycker att jag borde vara bättre. Förmodligen för att jag inte vill ta i det, inte riktigt vill ta in det med allt vad det innebär. Jag har en otroligt dålig ekonomi just nu, mycket på grund av att jag gjort så mycket senaste månaderna, varit ute med mina vänner nästan varje helg. Haft roligt och fått andningspauser. Min lön tillåter inte att jag gör saker som kostar pengar, på en halvtid med dåligt betalt är det inte möjligt att köpa mer än en öl på krogen, inte möjligt att ta en taxi hem när man inte kan ta bussen. Och det tillsammans med en kallhyra som gör elräkningarna på vintern skyhöga och två födelsedagar gör att jag inte har några pengar kvar. - Jag vet att det är oansvarigt, jag brukar faktiskt vara bra på att ha koll och på att lyckas vända på slantarna såpass många gånger att det nästan verkar som trolleri. Men, någonstans så har jag släppt allt i ett försök att överleva.

Nu kommer paniken. Att inte kunna röra sej, att inte kunna tillbringa nätterna med vänner, där jag kan känna mej om inte trygg så i alla fall tryggare. Att inte kunna dricka sej lagom berusad och lugn på vin. Att tvingas sitta ensam hemma och känna väggarna krypa närmare.

Om jag berättade för mina föräldrar vad som hänt så skulle dom stötta mej. Om jag bad dom. Dom skulle göra vad dom kunde för att jag skulle överleva månaden, se till att jag hade bra mat i kylskåpet. Se till så att jag hade pengar till en taxi hem utifall att jag inte ville spendera natten borta.

Jag pratade med min pappa på telefon idag, försökte få luft och mod i lungorna för att berätta, för att be om hjälp. Men jag kunde inte.

Jag vet att dom tog det hårt, att killen som bodde hos dom, i deras hus, som firade jul med familjen - som sa sej älska mej - behandlade mej så illa. När det hela nystades upp stängde vi alla in oss i vårt eget. Jag i mitt, dom i deras. Vi pratade aldrig om det, inte för än jag för några år sedan gjorde polisanmälningen.

Jag vet inte vad jag ska säga till dom. Att deras dotter är väldigt bra på att bli våldtagen? Att deras dotter inte kan lära sej av sina tidigare misstag? Att deras dotter alltid lyckas trassla till det, att det är det enda hon är riktigt jävla bra på?

Jag vet, jag vet faktiskt. Jag vet att det är dom, inte jag. Jag vet att det är den som våldtar som bär all skuld. Att jag inte bär någon alls. Men det finns ett spöke i mitt huvud, och hur mycket jag än skakar det fram och tillbaka verkar spöket inte vilja försvinna. Verkar inte rivas upp och trasas sönder mot mitt skallben för att sedan försvinna i tomma intet så som det aldrig varit där.

Skammen, skulden. Jag vill inte det här igen, jag vill inte vara den människan en gång till.