I will brush off all the dirt, and I will pretend it didnt hurt.

Jag bad om hjälp. Jag skickade ett mail. Jag bad om hjälp, om att få någon att prata med. Dom skulle höra av sej inom kort. Det är tjugo dagar sedan.

I helgen sov jag över hos en vän eftersom det var smidigare än att ta sej hem. Jag var full, så som jag alltid är på helgerna numera. Vi låg i hans säng och pratade innan vi tillslut somnade, pratade om hur kvällen varit, hur livet är just nu, om allt mellan himmel och jord.
Jag berättade att jag kände mej så otroligt maktlös. Två utav mina närmaste vänner mår otroligt dåligt just nu, och jag räcker inte till, jag hatar att dom inte mår bra. Helt plötsligt frågar han - Men, hur mår du? Hur mår du egentligen?
Jag började gråta. Det är ingen som frågat mej hur jag egentligen mår på månader. Jag låg där, onykter och gråtandes, i hans säng och berättade att jag mår dåligt över det som hände i december, fortfarande. Han svarade att han hade trott att jag mådde okej, och det enda reaktion jag kunde ge på hans svar var att ligga där och känna tårarna rinna nerför kinderna och landa på kudden.

Onekligen är jag sjukt långsiktig som person. Onekligen borde jag ju ha kommit över det. Onekligen så är jag inte kapabel till att hantera saker. Jag är okapabel. Jag är en sådan man kan ignorera när jag ber om hjälp. Jag är en sådan man kan glömma bort. Jag är en sådan jävla dålig ursäkt till människa.

Det enda jag vill just nu är att bryta ihop. På riktigt. Bara få bryta ihop och gå sönder, så att jag kan börja lappa ihop mej själv och min självbild igen. Men det går inte.
Jag har inte råd att sjukskriva mej. Och mitt jobb har betalat in för lite skatt för mej under förra året så jag måste betala in lite under 2000 kronor, vilket mer eller mindre sätter käppar i hjulet för några av dom saker jag hade tänkt göra i sommar för mina hopsparade pengar, dom saker som gjorde att jag kände att jag hade någonting att längta till. Dom pengarna som var en livlina, en liten fallskärm utifall att någonting skulle gå på tok.
- Jag är fullt medveten om att det blir bättre, att livet blir bättre tillslut, men just nu känner jag ingen som helst glädje. Jag vill bara vara full. Jag vill bara att saker ska göra ont, så att jag åtminstone får veta att jag lever och fortfarande har känslor.
Jag vill inte vara med längre.