Jag kan deras namn.

Jag kan deras namn. Deras namn, för sådana har dom båda två, sådana är dom givna. Ibland smattrar dom fram i mitt huvud, varje konsonant ett gevärsskott. Ibland som ett mantra, för att på något vis komma närmare. Närmare vad vet jag inte.

Jag kan deras namn. Dom har mödrar, dom har fäder. Dom har varit efterlängtade, älskade, namngivna.

Jag önskar att dom inte hade namn. Jag önskar att dom inte hade familjer. Jag önskar att dom inte hade lungor, hjärtan, revben, naglar. Inte njurar, hjärnor, fingrar, händer.

Inte händer.

Hur tänker man? Hur tänkte dom?

För något halvår sedan satt jag i en fåtölj hemma hos mina föräldrar och tittade på TV. Det var ett program om Anders Breivik där dom försökte hitta förklaringar, nysta upp vad som måste ha gått fel. Jag tyckte inte om upplägget, tyckte att allt blev bortförklaringar och försök att hitta logiska förklaringar där det inte finns logik. Jag var inte intresserad av att han hade en pappa som kanske inte funnits där i så stor utsträckning. Jag var inte intresserad av att försöka förstå Breivik, eftersom det inte går.

Min pappa blev lite upprörd över mitt resonemang, och konstaterade högt att man måste vilja försöka förstå. Som människa så måste man vilja förstå.

Jag satt där i fåtöljen hos mina föräldrar, i huset där jag blivit våldtagen så många gånger. I fåtöljen som Han en gång suttit i. Och kände mej omänsklig eftersom jag inte hade lust att försöka förstå någonting oförståeligt. Inte hade orken.

Jag gick verkligen in för det en gång i tiden, jag ville verkligen förstå. Hitta förklaringar, omständigheter, anledningar. Hur mycket jag än försökte så gick det inte, inte helt. Jag kunde hitta pusselbitar som gjorde bilden något klarare, men det gick inte att hitta en övergripande förklaring.

Det finns ingen förklaring till att man skjuter 69 personer till döds. Det finns ingen förklaring till att man sätter en avbitartång mot någons tunga. Det är inte så enkelt som att man gör sådant eftersom man inte hade en närvarande pappa, eftersom man inte har en mamma som är i livet, eftersom man hade trasiga leksaker som barn.

Men, frågan finns ju alltid där ändå, hur tänker man? Hur tänkte dom?

Dom har namn. Dom har inte ödleskinn, klor, huggtänder. Dom är inte olika mej. Och någonstans där vill jag inte förstå längre, om ärligheten ska fram.

Och är det någon utav oss som är omänsklig, så får det vara deras skam att bära.