Hur hård är jag? Hur mjuk? Går jag
att knäcka enkelt, eller krävs det avsevärd kraft för att bryta
mej itu?
Jag spelade ut min misshandlade pojkvän
mot honom själv. Jag lärde mej att spela spelet.
Jag har vaknat upp ur min sömn med en
kniv mot halsen, och lyckats sortera situationen, stänga in
känslorna, för att sedan med ett leende säga godmorgon. Så hård
blev jag, så kontrollerad.
Det fanns en tid när han berättade
för mej att jag inte var värd att leva, när han uppmanade mej att
ta värktabletter, fick mej att svälja ner dom en efter en. Och jag
var övertygad om att jag inte förtjänade det, att leva. Jag ville
det inte heller, för det gjorde för ont. Men efter att jag hade
svalt ner tillräckligt för att han skulle vara nöjd berättade han
att jag fick leva en dag till. Och jag blev glad. För någonstans
där inne fanns ändå den där längtan, dom där drömmarna. Eller
så är det en efterkonstruktion som jag skapat för att jag behöver
förnimma en strimma hopp i skuggorna.
Alla hans lekar. Allt det varma, det
kalla, det varma, det iskalla. Det satte spår. Väldigt många. Jag
undrar ibland om han är medveten om vad han orsakat.
Han var ung, jag yngre. Första gången
vi träffades i verkliga livet var han 17 år. Jag var 14. Jag var så
fruktansvärt ung.
För någon vecka sedan var jag på
mitt sista besök hos samtalsstödet som jag kontaktade. Det blev
bara två möten eftersom jag inte klarade av att säga att jag nog
skulle behöva mer. Det är quickfix hela tiden, men det är inte
sådant jag behöver, det kan jag klara själv. Jag behöver någon
som kan ge mej en flaska lim och möjlighet att börja pussla ihop
bitarna.
I alla fall så pratade jag om att
ingen verkar ta mina ”Nej.”, ”Sluta.” och mina ”Låt bli.”
på allvar. I allt från jobbsammanhang då kollegor sitter och
skramlar med nycklar som en skallra när jag berättar att jag har
riktigt ont i huvudet och behöver att det är tyst, och när jag ber
dom sluta så skramlar dom bara mer och ler. Allt från det till att
jag faktiskt sa till honom, jag sa till honom att jag inte ville mer,
att jag ville sova.
Jag tolererar mina kollegors beteende,
varför vet jag inte. Jag ser ingen anledning att skrika och skälla.
En kollega sa en gång någonting i stil med ”Du är för snäll,
man vet att man inte får någon konsekvens.” - Jag har funderat
mycket på det. Är jag snäll? Eller är jag bara den som lärt sej
överleva genom att tolerera saker, i rädsla för någonting värre?
Jag vet inte om jag är sådan för att
det är sådan jag alltid har varit. Eller om det beror på att det
är det jag lärde mej. Att om jag skrek, om jag satte mej emot, då
blev det värre. Då kunde det där svarta ta över dom annars bruna
ögonen.
Samtalsstödet frågade vem jag var
innan, om jag kunde minnas det. För däri ligger en del av svaret.
Hur var jag? Hur hård? Hur mjuk? Var jag enkel att knäcka, eller
behövdes det avsevärd kraft för att bryta mej itu?
Jag var 14 – 15 år under vårt
förhållande. Innan det hade jag vad jag skulle gissa på cirka 2
år, i alla fall 1 år, av depression.
Hur ska jag kunna komma ihåg vem jag
var? Jag försökte väl förmodligen förstå det själv just då,
ingenting skrivet i sten, säkert fyra stycken kappor för alla
vädersträck.
Att försöka hitta tillbaka till en
punkt som inte finns. Men samtidigt är det nog så enkelt som att
det faktiskt aldrig finns någonting bakom, när man väl gått
därifrån.
Jag vet inte om jag ska försöka
förända mej - om jag vill det heller för den delen. Jag är gärna
den som har lång stubin och bra med tålamod. Jag gillar dom
egenskaperna i mej själv. Dock kan dom väl gå till överdrift
ibland.
...Men är det egenskaper som fötts ur
rädsla, vill jag då ha dom nära? Vill jag då säga att jag gillar
det i mej själv?
Är jag snäll, eller är jag rädd?
Hur mjuk, hur hård? Hur mycket kraft krävs det för att knäcka
mej?
Vem var jag, innan?
Alla dessa frågor som nog aldrig
kommer att få ett svar. Jag ska skrapa på ytan, försöka se om jag
kan se någonting som är tillförlitligt. Egentligen vet jag inte
varför jag letar, men på något sätt känns det viktigt.
Jag har fått höra att man inte ska
göra sådana saker som jag ibland gör. Man ska inte trösta, man
ska inte krama om främmande människor bara för att dom är ledsna.
Man ska inte göra saker som för mej är självklara.
Innan vi kysstes på trappen, innan han
började göra mej rädd den där natten i december för snart 6
månader sedan, så grät han. Och jag tröstade. Jag frågade om jag
fick krama om honom. Jag torkade bort en tår från hans kind.
Och jag har fått det förklarat för
mej att det är sådant som gör att jag hamnar i sådant här. Det
gör mej arg.
Den natten började med att jag var en
medmänniska. Den natten slutade med att han var en människa som
inte lyssnade på mina ord, som inte lyssnade på mitt kroppsspråk.
Som tog sej rätten till mej och min kropp. Det är en skillnad.
Vad mina handlingar var - vad hans
handlingar var. Det var han, bara han. Och jag bär inte skulden i
och med att jag torkade bort en tår från hans kind.
Om jag ändå kunde svara att jag är
sådan. Att jag alltid varit, och förhoppningsvis alltid kommer att
vara just sådan. En sådan som torkar bort tårar från ansikten.
Och att jag inte vill förändras.
För att det är sådan jag är.
