Om det inte har fötts ur rädsla.

Hur hård är jag? Hur mjuk? Går jag att knäcka enkelt, eller krävs det avsevärd kraft för att bryta mej itu?

Jag spelade ut min misshandlade pojkvän mot honom själv. Jag lärde mej att spela spelet.

Jag har vaknat upp ur min sömn med en kniv mot halsen, och lyckats sortera situationen, stänga in känslorna, för att sedan med ett leende säga godmorgon. Så hård blev jag, så kontrollerad.

Det fanns en tid när han berättade för mej att jag inte var värd att leva, när han uppmanade mej att ta värktabletter, fick mej att svälja ner dom en efter en. Och jag var övertygad om att jag inte förtjänade det, att leva. Jag ville det inte heller, för det gjorde för ont. Men efter att jag hade svalt ner tillräckligt för att han skulle vara nöjd berättade han att jag fick leva en dag till. Och jag blev glad. För någonstans där inne fanns ändå den där längtan, dom där drömmarna. Eller så är det en efterkonstruktion som jag skapat för att jag behöver förnimma en strimma hopp i skuggorna.

Alla hans lekar. Allt det varma, det kalla, det varma, det iskalla. Det satte spår. Väldigt många. Jag undrar ibland om han är medveten om vad han orsakat.

Han var ung, jag yngre. Första gången vi träffades i verkliga livet var han 17 år. Jag var 14. Jag var så fruktansvärt ung.

För någon vecka sedan var jag på mitt sista besök hos samtalsstödet som jag kontaktade. Det blev bara två möten eftersom jag inte klarade av att säga att jag nog skulle behöva mer. Det är quickfix hela tiden, men det är inte sådant jag behöver, det kan jag klara själv. Jag behöver någon som kan ge mej en flaska lim och möjlighet att börja pussla ihop bitarna.

I alla fall så pratade jag om att ingen verkar ta mina ”Nej.”, ”Sluta.” och mina ”Låt bli.” på allvar. I allt från jobbsammanhang då kollegor sitter och skramlar med nycklar som en skallra när jag berättar att jag har riktigt ont i huvudet och behöver att det är tyst, och när jag ber dom sluta så skramlar dom bara mer och ler. Allt från det till att jag faktiskt sa till honom, jag sa till honom att jag inte ville mer, att jag ville sova.

Jag tolererar mina kollegors beteende, varför vet jag inte. Jag ser ingen anledning att skrika och skälla. En kollega sa en gång någonting i stil med ”Du är för snäll, man vet att man inte får någon konsekvens.” - Jag har funderat mycket på det. Är jag snäll? Eller är jag bara den som lärt sej överleva genom att tolerera saker, i rädsla för någonting värre?

Jag vet inte om jag är sådan för att det är sådan jag alltid har varit. Eller om det beror på att det är det jag lärde mej. Att om jag skrek, om jag satte mej emot, då blev det värre. Då kunde det där svarta ta över dom annars bruna ögonen.

Samtalsstödet frågade vem jag var innan, om jag kunde minnas det. För däri ligger en del av svaret. Hur var jag? Hur hård? Hur mjuk? Var jag enkel att knäcka, eller behövdes det avsevärd kraft för att bryta mej itu?

Jag var 14 – 15 år under vårt förhållande. Innan det hade jag vad jag skulle gissa på cirka 2 år, i alla fall 1 år, av depression.

Hur ska jag kunna komma ihåg vem jag var? Jag försökte väl förmodligen förstå det själv just då, ingenting skrivet i sten, säkert fyra stycken kappor för alla vädersträck.

Att försöka hitta tillbaka till en punkt som inte finns. Men samtidigt är det nog så enkelt som att det faktiskt aldrig finns någonting bakom, när man väl gått därifrån.

Jag vet inte om jag ska försöka förända mej - om jag vill det heller för den delen. Jag är gärna den som har lång stubin och bra med tålamod. Jag gillar dom egenskaperna i mej själv. Dock kan dom väl gå till överdrift ibland.

...Men är det egenskaper som fötts ur rädsla, vill jag då ha dom nära? Vill jag då säga att jag gillar det i mej själv?

Är jag snäll, eller är jag rädd? Hur mjuk, hur hård? Hur mycket kraft krävs det för att knäcka mej?

Vem var jag, innan?

Alla dessa frågor som nog aldrig kommer att få ett svar. Jag ska skrapa på ytan, försöka se om jag kan se någonting som är tillförlitligt. Egentligen vet jag inte varför jag letar, men på något sätt känns det viktigt.

Jag har fått höra att man inte ska göra sådana saker som jag ibland gör. Man ska inte trösta, man ska inte krama om främmande människor bara för att dom är ledsna. Man ska inte göra saker som för mej är självklara.

Innan vi kysstes på trappen, innan han började göra mej rädd den där natten i december för snart 6 månader sedan, så grät han. Och jag tröstade. Jag frågade om jag fick krama om honom. Jag torkade bort en tår från hans kind.

Och jag har fått det förklarat för mej att det är sådant som gör att jag hamnar i sådant här. Det gör mej arg.

Den natten började med att jag var en medmänniska. Den natten slutade med att han var en människa som inte lyssnade på mina ord, som inte lyssnade på mitt kroppsspråk. Som tog sej rätten till mej och min kropp. Det är en skillnad.

Vad mina handlingar var - vad hans handlingar var. Det var han, bara han. Och jag bär inte skulden i och med att jag torkade bort en tår från hans kind.

Om jag ändå kunde svara att jag är sådan. Att jag alltid varit, och förhoppningsvis alltid kommer att vara just sådan. En sådan som torkar bort tårar från ansikten. Och att jag inte vill förändras.

För att det är sådan jag är.