I fredags. Jag slutade jobbet, låste
dörren, gick i dom åtta minuterna det tar att gå till
busshållplatsen. Väntade ett tag på bussen, men inte så länge,
jag hade lyckats tajma rätt bra. Tog fram busskortet. Klev på.
Börjar gå längst gången bakåt i bussen.
Så som jag gör två gånger om dagen,
flera dagar i veckan. Ingenting konstigt.
Men, där sitter han. Tittandes nedåt,
förmodligen i en mobil. Eller ner i knäet. Hjärtat trappar upp
sitt bankande, det känns inte riktigt som om luften är tillräckligt
lätt för att andas, den är som sirap i luftrören.
Jag tittar rakt fram och går förbi
honom. Fortsätter till längst bak i bussen, sätter mej på ett
säte som gör att jag sitter med ryggen mot färdriktningen. Andas.
Ringer en vän och försöker förstå
vad jag känner. Kanske en rädsla. Kanske ett ingenting. Kanske
alldeles för mycket.
Idag har mitt hjärta inte velat sluta
jäklas med mej. Flera timmar av märkligt bankande. Och någonstans
infann sej vad jag nog skulle vilja beskriva som dödsångest till
slut.
- Jag vet att det inte är farligt, jag
vet att jag inte kommer att dö. Men någonstans blev känslan
alldeles för greppbar, alldeles för nära. Och jag började tänka
på bussresan igen. Hur jag hoppade av och bytte buss eftersom jag
inte visste vart han skulle. Sprang till en snabbare buss i centrum
för att hinna hem dom där 7 minuterna tidigare, så att han inte
skulle ha en möjlighet att stå vid min dörr.
Jag som aldrig var rädd för att dö.
Och när jag varit rädd har jag försökt pressa mej ännu mer. Är
det så att jag blivit rädd för att leva?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar