Jag använder hans namn.

Det är märkligt. Jag tar hans namn i min mun som om det vore en person jag kände. Känner.
Som om vi varit nära varandra, som om jag använt hans namn många gånger. Jag funderar inte ens innan jag använder det, på något sätt kommer det naturligt. Det är märkligt. Det borde inte komma naturligt.
Det ända vi har delat är något kortare samtal på någon fest för flera år sedan.
Vi har delat ett par kyssar, och ett par andra kyssar som från min sida var ofrivilliga.
Vi har delat en sexakt på ett golv, som avbröts väldigt tidigt eftersom jag insåg att jag faktiskt inte ville. Alls.
Sedan har vi inte delat någonting mer. Vi delade aldrig känslan av förvirring i att vakna upp av att ens trosor blir dragna i, vi delade aldrig smärtan i att han tryckte in alldeles för många fingrar in i mej, fingrar som jag inte ville skulle komma nära.
Rädslan jag kände delade vi aldrig. Inte skammen eller skulden heller.

När jag använder min föredettas namn, en person som jag faktiskt hade en relation med, eller kanske snarare en relation till, då tycker jag inte att det är märkligt. Vi delade många saker. Det var mycket som vi aldrig delade också, men jag kände honom. Förmodligen bättre än någon annan, då jag fick se alla hans sidor. Efter allt han utsatte mej för, alla våldtäkter och all psykisk misshandel, så tar jag hans namn i min mun utan problem, utan att fundera. Vi kände varandra med våra namn. Vi hade en relation.

Jag har aldrig haft en relation med eller till honom, ändå säger jag hand namn som om han tillhörde mej. Och på något vis känns det så, som om han tillhör mej. Som om han är en del av min historia, och därav är jag fri att använda hans namn som jag vill.
För någon månad sedan sökte jag på youtube efter hans gamla band och hittade några liveinspelningar. Tittade på hur han hoppade runt med gitarren och skrek in i micken.
Jag blev illamående, men kunde inte sluta titta. Yngre, annan frisyr, men samma människa.
En människa som numera är en del av mitt förflutna.
Ett namn som jag anser mej ha rätten att använda. Det är märkligt, men någonstans vill jag slita ut hans namn i takt med att han sliter ut sina skor.
Jag är arg, igen.