I am the bones you couldn't break.

Envishet. Vart hade jag befunnit mej nu, om jag inte hade haft min förbannade älskade envishet. På både gott och ont.

Jag kan inte hantera stress. Inte för fem öre.
På något sätt blir känsla av stress så otroligt bekant att den triggar igång alla minnen, alla känslor. 
Just nu äter sej stressen in i alla hörn i mina rum, tuggar sej in mot mitten, och jag står bara kvar utan att göra någonting. Förstelnad. Oförmögen.
Mitt hjärta hoppar över slag i tid och otid. Jag spenderade 15 timmar i sängen idag, och när jag väl lyckats kravla mej upp därifrån så fanns där bara värk i hela kroppen.

Ärligt vet jag inte hur länge till jag klarar det här. Min kropp vill inte, stretar emot och gör mej rädd. När hjärtat slår som vore revbenen fängelsemurar, då blir jag verkligen rädd. Jag vill inte dö, jag vill inte lämna ifrån mej ett liv fullt av bakslag och drömmar som lämnats som enbart drömmar. Jag vill inte vara en produkt av någon eller något annan än mej själv, och just nu, är det faktiskt vad jag är. En produkt av mina minnen.
Åh, det är så svårt det här, balansen mellan att vara ett offer, och att vara en överlevare. Kanske finns det ingen balans, man är antingen eller. Och om jag nu i skrift sagt att jag är en produkt, måste jag vara ett offer. Det vill jag inte.


All denna stress som jag inte förstår vart ifrån den kommer. Eller, börjar jag lägga ihop saker så ser jag ett mönster, men - om jag börjar lägga ihop, så känns det även oöverkomligt. Och så föds stressen där igen. I mitt huvud hör jag röster viska om att en veckas ledighet hade kunnat hjälpa, bara få andas ut på riktigt. I mitt huvud hör jag röster viska om att jag inte får vara borta någon dag från jobbet överhuvudtaget eftersom ekonomin då kommer vara omöjlig att få ihop. I mitt huvud hör jag röster viska att jag borde ha slagits, borde klöst och skrikit.
I mitt huvud hör jag röster viska om att det enda jag vill, den största önskan jag har för tillfället, är att få sova i en stor renbäddad säng bredvid en vän. Få vila under en människas skyddande arm och få viskat i mitt öra att allt kommer att bli bra, att det kommer att lösa sej och att jag kan sova riktigt gott, för det finns ingenting i världen som kan skada mej just nu.
Att få sova en hel natt, att få sova riktigt gott. Att inte känna mej ensam.

Så, jag sluter mina ögon och dagdrömmer fram det, så att rösterna inte behöver viska om det, inte behöver använda sina hesa skrik.
Jag dagdrömmer mej fram till dagar då jag bara tar det lugnt. Jag dagdrömmer mej fram till skrik, slag och sparkar. Jag dagdrömmer mej fram till att jag kommer undan.
Jag dagdrömmer mej fram till att få känna mej riktigt trygg. Och, det kan jag ju, för jag är ensam, det enda hotet som finns är jag själv.


Och jag ska köra in huvudet i betongväggen sjuhundasjuttioelva gånger till. Och jag ska dagdrömma mej bort när det blir för mycket. Och jag ska hitta mina platser i mina rum, där stressen inte kan äta mej levande. Och jag ska, måste, resa mej upp och få ordning på mitt universum igen, hitta marken och hitta himmelen och vända det hela rätt. På ren ilska om det inte finns någonting annat att ta ur. På ren jävla ilska ska jag klara det här.
- I am the bones you couldn't break.
Envishet. Vart hade jag befunnit mej nu om jag inte hade haft dej, underbara jävla envishet?