Ett år. Det har gått ett år, nu i
natt. Ett helt år.
Fortfarande de cerisa trosorna i min
byrålåda. Fortfarande den trasiga linningen där trådarna gav upp.
Fortfarande finns dom kvar. Kanske för att jag inte kan slänga mitt
bevis till mej själv. Inte ännu. Mitt bevis när jag tvivlar på
mej själv. Han slet hårt. Jag minns det, men det är så lätt att
snubbla i minnen. Kanske måste jag ha hjälp med att gå dom där
stegen till soprummet. Kanske klarar jag det snart.
Snart tio år.
Om några dagar ett decennium.
Fortfarande
de brev han skrev inlåsta i skåpet. Fortfarande bilderna han tog,
där bakom metalldörren tillsammans med breven. Fortfarande finns
dom kvar.
En
hjälp när jag snubblar i minnen.
Kanske
kan jag aldrig slänga just hans brev. Minnena är så suddiga,
fragmenten så spridda.
Kanske
klarar jag det någon gång i framtiden.
Men annars lever jag. Jag tror att jag
lever som jag vill leva.
