Utbildningen jag alltid har drömt om
att gå, där går jag nu. Jag har flyttat till en ny stad, redo att
utforskas och förälska sej i.
Jag har fått antidepressiva. Piller
som ska göra livet lite enklare, och ge en möjlighet att klättra
upp på toppen av världen igen. Jag borde vara lycklig. Åtminstone
borde jag inte ligga i min säng för andra dagen i rad och gråta.
Jag vet inte vad jag gråter för nu.
Det är en sorg jag känner, men jag kan inte placera den. Kanske en
rädsla.
Att aldrig få platsa in. Att alltid
känna sej annorlunda. Alltid packningen på ryggen.
Jag har släppt en vän för nära
inpå. Mina hemliga gångar är inte helt mina längre. Det var dumt
gjort, men inte första gången. Skadereglering. Jag kanske bara
måste vara ifred en stund. Bara få vara.
Jag vet inte. Det gör jag aldrig. Mer
osorterad människa får man leta efter. Men jag hittar i mitt kaos,
så länge ingen får för sej att jag måste städa upp. Det är
mitt kaos. Mitt.
Kanske är det den känslan jag sörjer.
Att någonting är enbart mitt. För så är det sällan längre.
Hela tiden kräver människor att få
veta vad jag vill hålla för mej själv. Och jag, dum som jag är,
avslöjar. Sån är jag. Jag faller för trycket, som när ett träd
med alldeles för grunda rötter möter en lite stadigare vind.
Crooked. Crooked tree. Öm och sliten, krokig, böjd.
Ja, öm och sliten.
Jag önskar att jag hade en famn att
krypa upp i. Jag önskar att jag inte kände mej så ensam. Jag
önskar att jag kunde få fina ord viskade i mitt öra. Somna med en
arm runt midjan och en varm andedräkt mot nacken.
Så förbannat less på att vara stark
och inte gå sönder. Jag går sönder dagligen, men låter ingen se.
Och när jag släpper någon för nära,
visar mej hel, så går det inte längre.
Då ligger jag i två dagar i min
nyköpta säng. Då gråter jag kuddarna våta. Då försöker jag,
möjligtvis omedvetet, få människor att ta avstånd.
Jag är inget överkört djur man kan
peta på med en pinne. Jag vill vara viktig. För någon vill jag
vara viktig.
Ingen tanke tung, alla lika flyktiga.
Och så trött i kroppen trots att jag inte använt den på två
dagar. Så trött i själen.
Jag vill inte bli lurad. Jag vill inte
vara tillfällig. Kanske är det så att jag vill vara allt eller
inget. Jag vet inte. Jag vet ingenting.
Lycklig borde jag vara. Ordet borde är
värdelöst.
