Frihet är ett märkligt ord.

Det var en gång någon som sa: att läka är en sorgeprocess, och jag har förstått att det nog stämmer.
Men jag sitter här, 7 år efteråt, och undrar när sorgen ska ta slut. När jag ska kunna resa mej på riktigt.

- Visste han vad han gjorde mot mej? Visste han hur mycket han förstörde, raserade? Vet han det nu?

Jag ska ta det från början - Jag var 14 år. Vi träffades på en chatt och fortsatte att ha kontakt även efter att vi stängde av våra datorer den natten. Vi började skicka brev till varandra, prata i telefon.
Jag var inne i en djup depression och längtade efter någon jag kunde prata med, någon som lyssnade. Det gjorde han. Han var prinsen på den vita hästen.
Men han förändrades. Sakta men säkert förändrades han.
Jag vet inte om jag egentligen märke när det började gå över gränsen eller inte, men innan vi skulle träffas första gången minns jag att jag var rädd. Det gjorde jag rätt i att vara.
Under de månaderna vi var ett par utnyttjade han mej, misshandlade mej psykiskt men även någon enstaka gång fysiskt. Han höll en kniv mot min strupe. Han våldtog mej.
Hans grepp om mej var så otroligt starkt, kontrollbehovet enormt. Jag var hans hans docka.

Jag lyckades lämna honom, tillslut. Jag spelade ut honom mot sej själv, manipulerade honom.
Den egentliga anledningen till att jag lyckades slita mej lös är i princip att jag inte brydde mej längre. Jag orkade inte mer.
Om han slog ihjäl mej så var det en befrielse, om jag lyckades bryta vårt förhållande var det en befrielse. En win-win situation.
Så jag vågade, jag gav upp helt - och vågade. Och blev "fri".

Frihet är ett märkligt ord.
Jag blev aldrig någonsin fri från honom. Jag är inte fri än idag.
Hans ansikte har jag inte sett sedan dagen han reste från mitt hem för sista gången, en kort tid efter att jag lyckats bryta upp, men jag ser det ändå överallt. Det är inte så ofta nu längre, men under många år fanns han i främmande människor jag passerade på gatan, främmande människor som satt bredvid mej på bussen. Han fanns överallt. Rädslan fanns alltid där, att han skulle komma tillbaka, att jag aldrig var eller skulle kunna bli just fri.

Jag fick aldrig någon riktigt punkt, ett avslut. Jag fick aldrig riktigt bekräftat att jag var riktigt fri, att jag hade klippt av alla band som han snärjde in mej i.

För några månader sedan anmälde jag honom.
Idag fick jag ett brev om att förundersökningen är nedlagd.
Det finns ingen rättvisa i den här världen.
Jag måste leva med vad han gjorde mot mej dagligen. Jag måste leva och försöka övervinna alla rädslor han gav mej - jag får bära skulden, skammen och kränkningen.
Han fortsätter med största sannolikhet sitt liv som om ingenting har hänt.

I don't live on the moon.

Jag börjar bli galen.
I don't live on the moon - jag förstår att det kan vara någonting farligt som jag gett mej in på.
Jag förstår att om han var så empatilös då, är han förmodligen ännu värre nu.

Jag tyckte att jag såg honom på mitt jobb i veckan. Blå mössa, brunt hår, lång och smal. Ansiktet tycktes stämma.
Jag blev rädd. Jag vill inte egentligen erkänna det, men jag blev rädd.
Jag gick runt där mellan hyllorna och tjuvkikade. Låtsades ha ärenden för att få en bättre sikt, för att studera honom närmare. Han var inne i affären i runt 15 minuter, men det kändes som en evighet. Jag väntade på att han skulle kliva fram, säga hej - kommer du ihåg mej?
Kanske hoppa på mej, tvinga med mej till en bil, köra iväg till något gudsförgätet ställe och avsluta det han för så länge sedan påbörjade.

Det var inte han. Jag är nästan säker på att det inte var han - men bara nästan.
7 år har gått - 7 år är lång tid. Man förändras, utseenden förändras.
Om han kom på riktigt - skulle jag känna igen honom? Tveksamt. Och det gör mej rädd, det skrämmer mej mycket.

Men jag tycker ändå att jag borde göra det, känna igen honom. Dom där ögonen glömmer jag aldrig. Aldrig den där munnen, den där näsan. Aldrig glömmer jag hans ansikte.
- Fast det stämmer inte riktigt. Egentligen minns jag honom inte riktigt klart, bara suddiga bilder. Men jag tror att om jag ställs framför honom, så skulle jag minnas klart. Jag skulle se dom där mörka ögonen och veta att det är han.

7 år är lång tid, jag tror inte han skulle känna igen mej.

Dom kallar mej överlevare.

Ja, det är så dom benämner mej. Jag är inte ett offer, utan en överlevare.
Och jag gillar att höra det där ordet - överlevare.
Hela tiden, alla dessa år, har jag tänk på mej själv som ett offer. Tänkt på mej själv som någon som är ett offer men samtidigt vägrar vara just det.
Nu har jag förstått hur det egentligen är: man kommer aldrig ifrån den man är, den man var, den man så småningom blir.

Jag är ett offer.
Första gången jag egentligen tog orden i munnen var nog vid ett läkarbesök för cirka 2 år sedan.
Jag bad läkaren att säga till innan han skulle röra vid mej, röra vid mitt ansikte. Jag sa "jag vill att du säger till innan du tar i mej, jag är ett gammalt våldtäktsoffer, och min försvarsinstinkt är stark."
Läkaren lyssnade inte.
Jag minns att det var en dubbelsidig känsla, å ena sidan hade jag uttalat ordet, å andra sidan verkade det inte som om det gav honom någon anledning till hänsyn, men jag hade endå klarat av att uttala det.
- Nu kallar jag mej överlevare. Om än att jag själv inte högt uttalat det ordet om mej själv, ännu.
Men det är vad jag är, för jag överlevde.

Jag var 14 år. Jag var ett bara ett barn.
Vilsen, rädd och i en djup depression. Jag var så långt nere i djupet att jag inte kunde komma så mycket längre ner utan att helt enkelt avsluta mitt liv.
En kväll satte jag mej vid datorn och loggade in på en chatt. Det är mitt livs stora misstag, att jag just den dagen, just i det tillståndet, loggade in på en chatt och sökte efter någon att prata med.
Han hittade mej direkt.

Nu, sju år senare, har jag just anmält honom för vad han gjorde mot mej.
Det är sju år sedan mardrömmen utspelade sej, men det känns ofta som om det vore igår.
Men jag lyckades överleva, och det är någonting jag idag är stolt över. Ibland blir jag dock osäker på om jag kan överleva mina egna tankar kring det som hände, för dom spretar åt alla håll.
Jag beskyller mej själv, förlåter mej själv, anklagar mej själv etc, om vart annat. Det tar på krafterna.
Jag är inget offer, om än att det är just det jag är. Man blir inte klok på det. Jag blir inte klok på det.
Jag är en överlevare, med allt vad det innebär.

Crooked är född.

Jag vet egentligen inte vad jag sysslar med just nu. En blogg. Det här är bland det sista jag egentligen skulle göra - men saker förändras. Livet och ens behov förändras.
Helt plötsligt står man där, mitt i kaoset, och känner sej som den ensammaste människan på jorden. Där är jag nu.
Så jag tänkte att jag skulle prova detta. Att vara anonym, utan varken ansikte eller namn, bara mina tankar - mina ord. Kunna få en plats där jag kan skriva ner mitt kaos, berätta om mina krig och demoner. Sådana finns det nämligen gott om.

Jag satt länge och funderade vad jag skulle använda som namn här. Efter mycket om och men blev det Crooked.
"A crooked tree can never learn to grow straight". Ett krokigt träd kan aldrig lära sej att växa rakt.
- Vad sjutton betyder det egentligen?
Men allt faller faktiskt på plats. Jag är Crooked. Jag går igenom livet böjd. Det är ingenting jag vill och jag kämpar emot så mycket jag kan, men likförbannat...

När jag var yngre drogs det på min lott att gå igenom några, för mej, väldigt jobbiga år. Allt det som hände, allt det som jag försökt förtränga och slängt åt sidan, alla hemligheter, dom samlades som tyngder på mina axlar. Sakta men säkert så drogs jag mot marken. Ryggen öm och sliten. Krokig och böjd.

Det här är min kamp. Det här är mitt krig.
Det här är mina försök att resa mej upp, sträcka på ryggen och kanske, efter alla dessa år, kunna gå vidare - med huvudet högt.