Jag borde vara lycklig.

Utbildningen jag alltid har drömt om att gå, där går jag nu. Jag har flyttat till en ny stad, redo att utforskas och förälska sej i.

Jag har fått antidepressiva. Piller som ska göra livet lite enklare, och ge en möjlighet att klättra upp på toppen av världen igen. Jag borde vara lycklig. Åtminstone borde jag inte ligga i min säng för andra dagen i rad och gråta.

Jag vet inte vad jag gråter för nu. Det är en sorg jag känner, men jag kan inte placera den. Kanske en rädsla.

Att aldrig få platsa in. Att alltid känna sej annorlunda. Alltid packningen på ryggen.

Jag har släppt en vän för nära inpå. Mina hemliga gångar är inte helt mina längre. Det var dumt gjort, men inte första gången. Skadereglering. Jag kanske bara måste vara ifred en stund. Bara få vara.

Jag vet inte. Det gör jag aldrig. Mer osorterad människa får man leta efter. Men jag hittar i mitt kaos, så länge ingen får för sej att jag måste städa upp. Det är mitt kaos. Mitt.

Kanske är det den känslan jag sörjer. Att någonting är enbart mitt. För så är det sällan längre.

Hela tiden kräver människor att få veta vad jag vill hålla för mej själv. Och jag, dum som jag är, avslöjar. Sån är jag. Jag faller för trycket, som när ett träd med alldeles för grunda rötter möter en lite stadigare vind. Crooked. Crooked tree. Öm och sliten, krokig, böjd.

Ja, öm och sliten.

Jag önskar att jag hade en famn att krypa upp i. Jag önskar att jag inte kände mej så ensam. Jag önskar att jag kunde få fina ord viskade i mitt öra. Somna med en arm runt midjan och en varm andedräkt mot nacken.

Så förbannat less på att vara stark och inte gå sönder. Jag går sönder dagligen, men låter ingen se.

Och när jag släpper någon för nära, visar mej hel, så går det inte längre.

Då ligger jag i två dagar i min nyköpta säng. Då gråter jag kuddarna våta. Då försöker jag, möjligtvis omedvetet, få människor att ta avstånd.

Jag är inget överkört djur man kan peta på med en pinne. Jag vill vara viktig. För någon vill jag vara viktig.

Ingen tanke tung, alla lika flyktiga. Och så trött i kroppen trots att jag inte använt den på två dagar. Så trött i själen.

Jag vill inte bli lurad. Jag vill inte vara tillfällig. Kanske är det så att jag vill vara allt eller inget. Jag vet inte. Jag vet ingenting.

Lycklig borde jag vara. Ordet borde är värdelöst.

Om det där med att man ibland nog måste ge upp.

Jag har ingenting kvar att säga. Det känns bara som ett stort tomt hål. Jag skulle ju läka. Bli bra, bli ”frisk”. Bli den människan jag hela tiden sett i spegeln, låta henne få komma fram. Ge henne fritt spelrum och tillåtelse att göra precis allt hon känner för. Revolution.

Jag skulle ju lista ut vad det var som fattades mej. Vad jag behövde för att bygga upp mitt självförtroende, bygga på min mur och eventuellt lägga på fler lager på mitt skinn.

Bli den där människan som jag vill vara. Som jag borde kunna vara.

Så fort jag ser mej själv på kort så vill jag bara riva sönder och förstöra. Jag ser en tjock, äcklig och begagnad människa som borde glömmas bort. Läggas i någon låda i en möbel på en dammig vind.

På något sätt tror jag i mellanåt att jag inte är av rätt virke, att jag inte har tillräckligt tjockt skinn för att kunna leva här. För jag tar åt mej. Jag blir ledsen. Och tillslut blir vardagen ett sätt att bekräfta att allt jag har hört och känt är sant. Och det har varit ett halvår av väldigt mycket ord.

Jag ser och minns tillbaka. Till alla gånger människor faktiskt behandlat mej fel. Men jag har inte stannat upp och förstått det för än nu, egentligen. Egentligen har jag bara sprungit och sprungit och sprungit. I tio år har jag sprungit. Och kommit nästan ingenstans.

Nu är fötterna så otroligt trötta. Mjölksyra i benen. Så, jag ser och minns tillbaka. Och blir arg.

Dessa vänner som behandlat mej fel. Som jag nu kan se behandlat mej fel. Så många gånger jag själv behandlat mej fel.

Detta vill jag säga er:

Om man har en vän som är 15 år och har blivit våldtagen är det väl självklart att man inte försöker övertala henne om att följa med till en bd/sm-klubb. Man är inte en omtänksam människa bara för att man berättar att man inte använder handklovarna när man sätter på henne för att hon inte ska bli rädd. Hon är lite rädd hela tiden, för du är rätt mycket äldre, mycket större och mår dåligt psykiskt. Och hon vill inte göra dej ledsen, arg eller besviken. Om du hade varit omtänksam, då hade du låtit henne vara.

Om man har en vän som man vet har blivit våldtagen så lyssnar man när hon säger att okej, du får sova över här, och okej, du får sova i min säng – men jag kommer att ha pyjamas på mej och du kommer att ha underkläder.

Man går inte runt naken i hennes lägenhet. Och när man, på något vis som hon inte längre kan minnas, ändå har sex med henne så lyssnar man när hon säger att hon inte längre vill. Man stannar inte upp i någon halv minut för att sedan fortsätta. För att sedan stanna upp ett litet tag när hon åter igen säger att hon inte vill. Hon ska inte behöva säga till tre gånger innan du suckar, slutar, lägger dej bredvid och somnar.

När du sedan berättar om det hela för eran gemensamma vän säger man inte att hon var fet, äcklig och ful.

Hon var måhända fet, äcklig och ful, men hon räknade dej som en vän. Och hon var jätterädd. Efter att hon sagt till för tredje gången att hon inte ville mer så kopplade hon bort kroppen och åkte in i sina tankar, så där som hon gjort under så många övergrepp. Så som hon hade lärt sej. När hon kom tillbaka låg hon inte längre bredvid en vän utan bredvid en skrämmande främling.

Om man har en vän som är 16 år och som man dragit med på en fest långt bort från hennes hem så filmar man henne inte. Man ska inte vara tre äldre killar som ger en shot vodka för varje plagg som lämnar hennes kropp. Man ska inte skratta och stå där, iaktta och filma.

Hon minns inte mycket från slutet av kvällen. Hon minns att hon sover i en säng tillsammans med en av killarna. När hon frågar sen om vad som hände den natten ska man svara, inte le och vägra berätta.

Hon drack så mycket den kvällen eftersom hon ville glömma ångesten som låg som cement i kroppen. När hon vaknade fanns där ännu mer.

När man har en flickvän man säger sej älska borde man även bry sej om hennes välbefinnande. När hon tydligt säger att hon inte vill någonting sexuellt, verkligen inte orkar eftersom hon är ledsen, då lyssnar man. När hon säger att hon skulle vilja att du höll om henne, helt osexuellt, bara ett litet tag, så att hon kan få känna sej trygg och kanske har möjlighet att somna den kvällen, och du säger att ja, självklart - då lägger du inte armen om henne och klämmer på hennes bröst.

När hon tar bort handen och säger att hon inte vill att du tar på hennes bröst, utan att hon bara vill känna sej trygg, att hon inte vill att det ska vara sexuellt – då lyssnar man. Man för inte tillbaka handen och säger att det ju inte är sexuellt. Man lyssnar på vad hon säger.

Och man ligger verkligen inte och trycker sitt underliv mot hennes kropp. Man lyssnar och accepterar att hon inte vill ha en hand på sitt bröst, att hon just då bara vill vara en människa som söker tröst och trygghet.

Hon kommer aldrig att kunna hitta trygghet i din famn när du gör så, och du har ingen rätt att klaga på att hon aldrig gör det. Och tillslut slutar söka den.

Och när du vet om att du är tillsammans med en tjej som har blivit våldtagen och inte har hittat tillbaka till sin sexualitet så är man försiktig. För man kan väldigt lätt göra skada om sexet inte sker på även hennes villkor. Man blir inte arg när hon inte vill för tredje dagen i rad. Man börjar inte tjata och pressa och stressa. Du bör inte beskylla henne för att du, ditt förhållande till trots, ibland måste onanera. Att man är tillsammans med någon betyder inte att man har fri tillgång till dennes kropp.

Om man är tillsammans med någon som har blivit våldtagen och ännu inte hittat tillbaka till en lust till sex så kan man inte tvinga det på henne. Man kan inte säga att man bara känner sej älskad när hon har sex med dej, och hela tiden ifrågasätta om hon verkligen älskar dej så som hon säger att hon gör. Man tjatar inte. Man pressar inte. Man ifrågasätter inte hennes känslor.

Av all stress utvecklade hon en smärta i underlivet i samband med upphetsning. Den finns där än idag om hon är stressad eller inte är helt trygg i situationen. Hon grät ofta efter att du fått utlösning och somnat.

Hon mådde otroligt dålig över att du aldrig ville lyssna och avfärdade hennes känslor och önskningar som vore dom absurda.

Åter igen har jag kämpat med sexualiteten. Till att hitta tillbaka till den. Jag fann den, jag vann den, sedan slets den iväg. Jag hittar den ingenstans.

Jag har försökt. Jag har bett om tålamod, men tålamod har hela tiden en mycket kortare tidsfrist än jag önskar. Det finns ingen som vill vänta på mej, andas med mej, låta mej närma mej i ett tempo som inte är autobahn.

Nu orkar jag inte mer. Jag orkar inte bli besviken mer. Besviken på min oförmåga. Besviken på min egen utsatthet. Besviken på att ingen orkar ge mej en chans. Vågar ge mej ett öra innan dom ger mej en kropp som jag inte förstår. En kropp som jag inte riktigt vågar röra av rädsla för att det kanske inte finns ett stopp sedan.

Jag gör illa mej själv. Jag söker någonting jag aldrig kommer att finna, och det gör ofantligt ont att inse. Det gör ofantligt ont att känna att det inte går, att det inte är värt att försöka längre.

För två somrar sedan hittade jag den sexualitet som jag aldrig hann utveckla ordentligt, och det var helt fantastiskt. Nu finns den ingenstans att hitta. Sedan ungefär ett och ett halvt år sedan är den försvunnen. Och jag tror att den denna gång försvunnit för gott.

Jag orkar inte mer. Jag tänker inte ge mej ut på jakt efter min sexualitet igen. Den är borta, och ibland får man helt enkelt bara acceptera och ta den sorgen.

Jag har ingenting kvar att säga. Det känns bara som ett stort tomt hål. Och någonstans i det tomma hålet får jag försöka hitta den människa jag vill vara.

December, december.

Ett år. Det har gått ett år, nu i natt. Ett helt år.

Fortfarande de cerisa trosorna i min byrålåda. Fortfarande den trasiga linningen där trådarna gav upp. Fortfarande finns dom kvar. Kanske för att jag inte kan slänga mitt bevis till mej själv. Inte ännu. Mitt bevis när jag tvivlar på mej själv. Han slet hårt. Jag minns det, men det är så lätt att snubbla i minnen. Kanske måste jag ha hjälp med att gå dom där stegen till soprummet. Kanske klarar jag det snart.

Snart tio år. Om några dagar ett decennium.

Fortfarande de brev han skrev inlåsta i skåpet. Fortfarande bilderna han tog, där bakom metalldörren tillsammans med breven. Fortfarande finns dom kvar.

En hjälp när jag snubblar i minnen.

Kanske kan jag aldrig slänga just hans brev. Minnena är så suddiga, fragmenten så spridda.

Kanske klarar jag det någon gång i framtiden.

Men annars lever jag. Jag tror att jag lever som jag vill leva.

Det där med relationer.

En distansrelation. Det är vad jag har till min kropp. Jag känner smärta, jag känner beröring, men det har inte alltid, och är fortfarande inte alltid, helt självklart att det är min kropp det handlar om. Som om det kanske inte fanns en kropp kopplad till mitt huvud, som om det kanske inte fanns en kropp kopplad till mitt rörelsemönster.

Jag gjorde en ny tatuering för några dagar sedan. I hela processen med att få fram rätt design och så vidare så blev jag ständigt påmind över min förhållning till min kropp. Till min hud, till mitt kött. Hur jag ibland kan rycka på axlarna och tänka att det inte gör någonting om det inte blir rätt. Det är ju bara min kropp. Den där kroppen som jag sålde Honom. Som Han tog.

Det är ju bara ett permanent märke på min kropp. Axelryckning.

Hela det förhållningssättet stämmer inte alls överens med mej. Jag är inte sådan. Jag är petig, jag vill ha saker så perfekta jag kan. Kan stå och grubbla i en evighet och testa 3 olika höjder när jag ska sätta upp en tavla. Sådan är jag. Jag är ingen axelryckning.

Hela månaden har jag jobbat med att sluta med det där. Med att inte ta min kropp på allvar, att inte se den som min – min alldeles egna kropp, den enda kropp jag någonsin haft och någonsin kommer att ha.

Tatueringen blev som jag ville ha den, och jag är nöjd. Det känns lite som en liten vinst i den där eviga kampen att resa sej upp, skaka av sej dammet och gå med huvudet högre än någonsin.

Men, det är fortfarande en distansrelation. Tidigare bodde kroppen på andra sidan jordklotet. Nu bor den i grannkommunen. Närmare, men fortfarande inte nära nog. Ännu ingen samborelation.

Ännu.

Och apropå det där med relationer. Eller avsaknaden av dom.

Nej. Jag har inte vågat ta hans hand och hålla den lite för länge. Inte vågat testa om han skulle besvara en kyss. Någonstans är jag för rädd.

Hans vänskap är för viktig. Besvikelsen för stor. Känslan för farlig. Jag har många, många fler bortförklaringar på lager. Kanske inte förälskelse alls.

I helgen for vi ut för att festa tillsammans. Det har vi gjort många gånger innan. Men i helgen tänkte jag att nu, nu eller aldrig. Tänkte att jag skulle våga komma lite för nära, våga testa vad som skulle hända om våra läppar möttes. Bara våga, ni vet, sådär som alla andra människor runt omkring verkar våga.

Men, jag vågade inte. Då, eller aldrig. Otestat, ofarligt. Men fortfarande är det en sötma i att känna att jag kan tänka i dom banorna. Att jag faktiskt vill tänka i dom banorna. Att jag skulle vilja träffa någon att våga släppa nära.

Men, det kommer inte att bli honom.

Det var riktigt fint att få en kommentar.

Och det känns bra.

Jag hittar mej själv fnissande. Leendes. Möjligtvis kär.

Jag hittar mej själv tänkandes att kanske, kanske är denna person en människa som jag vill ha nära mej. Sådär farligt nära. Som jag vill berätta hemligheter för. Som jag vill skratta med. Gråta med.

Fast, jag har aldrig varit en sådan som gjort något åt saken. Brukar sällan eller aldrig ta initiativet till att försöka lista ut om det kan tänkas vara ömsesidigt. Jag brukar bara gå runt och fnissa ett par veckor för att sedan drömma om att saker kanske hade kunnat vara annorlunda. Inse att det är en förälskelse dömd att tillhöra enbart mej. Sedan komma över det, hur lång tid det nu tar. 

Otestat. Ofarligt.

Men, jag tänker det. Jag tänker att jag kanske skulle vilja släppa honom nära. Han vet inte att jag tänker det, han vet inte ens att jag ler ett stort fånigt leende när jag tänker på honom.

Kanske är jag inte kär. Kanske är det bara glädjen i att förstå att man börjar få en vän, glädjen i att få ha en så fin människa i sitt liv.

Jag skulle kunna släppa honom nära. Jag skulle vilja ha honom nära, sådär nära så att det riskerar att göra ont.

Jag hittar mej själv villig till det. Och det känns bra.

Det där med sanningar.

Ärlighet varar längst säger dom. Sanningen.

Den är svår den där sanningen, mest för att det finns så många.

Det finns sanningar som gör ont. Det finns berättelser som inte ska filtreras genom förmildrande omständigheter och en önskan om att det inte ska skrämma bort. Sådana berättelser tappar sin sanning, lakar ur den.

När berättar man, och hur? Är det för en själv, för ens egen skull, man ska berätta? Eller för världen, för att om man inte är tyst så blir det diskussioner och det kan sakta men säkert så ett frö till förändring i samhället? Ska man berätta för att personen i fråga ska kunna försöka förstå, ge en mer tid, mer omtanke?

Och om det inte händer? Hade det varit bättre att inte berätta sanningen, utan istället säga att den kraftiga inandningen berodde på att han råkade trassla in sej i en hårslinga och således luggades? Ljuga? Att det inte alls var en sekund av rädsla?

Det är lite som att hoppa ut för ett stup och hoppas på att det på marken under ligger fullt med kuddar, madrasser och studsmattor. Man tyckte ju att man såg det hela på marken när man gick förbi dagen innan och sneglade nedåt. Det kanske ligger kvar.

Jag säger oftast bara att det är riktigt riktigt viktigt att om jag inte vill längre, om jag visar att jag inte vill mer, så är det så. Mitt nej är ett nej, och det spelar ingen roll när det kommer. Jag säger det nästan alltid. Och innan jag somnar säger jag oftast att man inte får göra någonting med mej när jag sover. När jag sover, så måste jag få sova. Ifred.

Det känns alltid lika märkligt att säga det, hur många gånger jag än sagt det till personen, samma sak, så måste jag säga det igen. För att känna mej säker. Jag är som en dålig skiva som har hakat upp sej.

Sanningen är att jag behöver att det inte glöms bort. Sanningen är att jag är rädd för att det kan glömmas bort. Sanningen är att jag kan vara rädd. Riktigt rädd.

Men det kan man inte säga.

Jag hade sex med en vän för cirka ett halvår sedan. Det dök upp bilder i mitt huvud och jag ville inte längre och avbröt det hela. Bilderna och minnena satt kvar under mina ögonlock och jag fick en ångestklump i bröstet. Jag kurade ihop mej och försökte intala mej själv om att minnena var gamla, om att jag inte behövde vara rädd. Att allt var lugnt.

Han tittade på mej, såg att jag mådde dåligt och sa: Varför gör du det här mot dej själv?!

Jag har funderat mycket på det. Vad är det jag gjorde? Och var det verkligen jag som gjorde det?

Sanningen är att jag skulle ha velat svara honom att... Ja, jag vet inte. Jag vet inte vad jag skulle velat svara honom, men jag skulle ha velat svara någonting. Försvara min rätt att faktiskt få försöka hitta tillbaka till min lust, till mitt behov av närhet, till min sexualitet.

Jag låg bara tyst och försökte förstå vad han menade.

Det finns ju alltid det där märkliga med att försöka våga lita på en människa, att låta en människa man kanske inte känner utan och innan få komma så nära. Ges möjlighet att kunna göra illa, både fysiskt och psykiskt. Det är en tillitsakt som kan vara svår, i alla fall för mej. Och ju närmare människan man kommer, ju mer man lär känna och kanske till och med börjar lita på, desto farligare känns det. För ju mer man tycker om, desto hårdare tar sveket.

Sanningen är att jag nästan alltid utgår från att det kommer. Ingenting är för evigt. Sanningen är att jag kommer på mej själv med att ta avstånd när någon kommer för nära, för det känns inte värt risken. 

Det är ingenting man kan säga.

Vad kan man säga, och hur?

Jag tar tillbaka allt jag har sagt.

Jag har alltid sagt att jag inte ångrar någonting. Att om jag fick möjlighet att leva om mitt liv så hade jag gjort precis samma val, även vetandes vad som väntade. Jag satt på marken med en god vän i en främmande stad för något år sedan, och berättade att det var en bra sak – upplevelsen att vakna upp med en kniv mot halsen. Han sa att han inte kunde tro det. Jag förklarade att jag i och med den upplevelsen vet vad jag kan klara, och att det är en trygghet i sej. Jag vet att jag kan klara det mesta.

Jag har alltid sagt att jag inte ångrar någonting, för det har varit det enda sättet jag har kunnat förhålla mej till allt som hänt. Att tänka att jag blivit en person som jag aldrig skulle ha blivit utan alla dom misstag jag gjort. Att det var värt det.

Nu sitter jag uppe igen, kan inte somna. Tankarna flyger omkring, men landar i samma fråga. - Vem skulle jag ha varit?

Det har gått tio år sedan han tog kontakt med mej på den där chatten, den där sommarnatten. Tio år. Och ännu bär jag spår, tydliga spår. Vem hade jag varit? Om jag hade fått leva om mitt liv, om jag inte hade startat upp datorn den kvällen... Jag hade kanske gått klart grundskolan, jag hade kanske kommit in på något gymnasium. Jag hade kanske varit en helt annan människa, en hel sådan. Kanske hade jag flyttat från stan, kanske hade jag aldrig dragit ihop efterfesten i vintras. Kanske hade jag vaknat upp på morgonen och det första jag gjorde var att dra upp rullgardinen. En sådan människa skulle jag kanske ha kunnat vara.

Det har gått tio år sedan jag för första gången hörde hans röst. Jag minns inte längre riktigt hur den lät. Det har gått tio år, och hade jag fått chansen att leva om mitt liv så hade jag aldrig hört den.

Jag tar tillbaka allt jag har sagt.

Jag skulle göra allt annorlunda.